Wilson Kipketer handshake

Idag träffade jag en av de större legenderna inom löparvälden; Wilson Kipketer.
Kenyan, numera dansk och världsrekordhållare på 800m.
En mycket trevlig man som tog sig tid till småprat om Skandinavien, triathlon och löpning.
Jag fick också se Asbel Kiprop in action, han körde upp farten i två av de åtta varven men valde sedan att jogga ner istället. I efterhand fick jag höra att också Isabella Andersson hade varit på plats och sprungit, och jag antar att detta var Hässelby toppen jag skymtade i seniorfärltet. Tyvärr fick jag aldrig en chans att prata med henne men kanske jag springer på henne någonstans under kommande vecka.
Dagens terrängtävling vart alltså något alldeles speciellt.
Och jag var väldigt väldigt glad att jag stod vi sidan om som åskådare och inte med tävlingsdojorna på i startfållan. Bara tanken att försöka springa 8km max på 2100möh gör mig lätt svimfärdig. För egen del blev det istället 1,5h på sängen efter lunch följt av en timmes löpning innan eftermiddags te. Lagom löpfart ger en puls kring de 150 och jag kände mig lagom mör när jag kom tillbaka. Mina vader har haft det tungt de sista två dagarna med dubbla pass med mycket teknik och spänstövningar. Alla dessa höga knän och diverse hopp i olika riktningar har satt sina spår. Vicky har precis samma problem och vi har en 5mins stretch att göra innan vi över huvud taget kan komma upp ur sängen.

Igår var vi också bjudna till Kipkeino’s sons BBQ party och vi fick ett trevligt avbrott från lägrets rutin middag på pasta med linssås. Istället vart det musik, lyktor och grillad kyckling i trädgården. Stämningen släppte äntligen och vi kom ett steg närmare våra kenyanska lägerkamrater. Det visade sig vara mer blyghet än bristande språkkunskaper som varit hindret i kommunikationen. Det kommer faktiskt att bli lite sorgligt att lämna Kipkeino lägret för Lorna Kiplagat’s nästa vecka.