Varför jag springer uppför berg

Det kan kanske tyckas lite konstigt.

Jag menar vi springer ju 10km på en oftast kliniskt konad asfalts bana.

Fram och tillbaka, få stigningar, släta ytor.

Varför skall jag springa uppför berg?

Det tog ett tag innan jag började förstå vad Darren ville komma med all denna obanad terräng. Varför det gör mig snabbare att sick sacka upp mellan alpkossorna mot en stig på 2000möh.

Och det handlade inte om sen själsliga tillfredställelsen  att blicka ut över ett strålande alplandskap efter uträttat jobb(även om det är rätt trevlig det med).

Nedan punktat upp några av  anledningarna till varför man skall springa uppför berg, och ner igen.

-man springer automatiskt lätt framåt lutad =rätt löpform

-man tvingas använda rumpmusklerna ordentligt

-fötterna och anklarna blir stärkta av stigar, sten och udda snöfläckar

-pulsen är konstant hög

-balans och markkontakt utmanas ordentligt i utförslöpningen

-stabiliserande bål muskulatur, små muskler kring höfter, knä och andra smådelar tvingas arbeta hårt

– utförslöpningen infaller oftast i slutet av lÃ¥ngpasset (om man kanske inte bor pÃ¥ ett berg..) Innebär att koncentrationen mÃ¥ste vara pÃ¥ helspänn. NÃ¥got som gÃ¥r att likna med den sista kilometern pÃ¥ löpningen pÃ¥ en Världskupp…

Trots att man är trött och helst egentligen bara skulle vilka lägga sig ner på sidan av vägen måste man fundera ut hur man skall ta sig i mål på snabbast sätt. Samma sak gäller givetvis i slutet av ett välsprunget långpass på ett berg. Tror inte Darren hade haft så stort förbarmande om jag lagt mig i ett dike en stund.

Frukosten hade heller inte kommit närmare.

Så berg är bra.

Berg blir man stark av!