Uppförsbacke och motvind bland majsfälten

Om fjolåret bjöd på flyt och ostoppbarhet så blev 2013 säsong det raka motsatta.

Jag antar att det var dumt att ge sig in i en säsong med problem och tro att de skall försvinna av sig självt med tiden. De gör ju sällan det utan lite rejäl vila och TLC från rehab staben. Vila kanske då framför allt.

Orden vila och säsong i samma mening är ingen favorit kombination i Nordéns värld.

I år kretsar problemen kring mina fötter. Det började med högerfoten och avlöstes halvvägs in i säsongen av vänsterfoten. Någon slags ironisk kroppslig balans?

När jag lämnade Boulder kändes det som att saker och ting började falla pÃ¥ plats. Jag kunde träna pÃ¥ ganska bra löpmässigt, fick in bÃ¥de fina lÃ¥ngpass och lite backe. Ett hÃ¥rdare aquathlon och lite snabb distans – utan att behöva halta i kaffemaskinen pÃ¥följande morgon. Hoppet började tändas och med en hÃ¥rd 10 kilometare i Stockholm följt av lite fin lugn löpning innan Des Moines och Hy-Vee triathlon sÃ¥g det lovande ut för en begynnande form.

Tyvärr hände något ute på kullerstenarna i Gamla Stan. Efter två varv började foten göra ont, även om smärtan höll sig någorlunda i schack förstod jag att läget inte längre var så ljust.

En MR röntgen på måndagen visade på en mindre bristning i senan. 

Ont, arg, besviken och lite ledsen. 

Men fortfarande med en glimma hopp om att det skulle hinna läka tillräckligt och i tid för Des Moines. 

Tyvärr blev det inte så.

Vi var nere vid sjön på lördagskvällen för ett sista simpass och ett par starter. Få lite bra känsla i kroppen och gå igenom de där sista rutinerna dan före tävling.

I det att jag sprang ut i vattnet för att testa starten insåg jag att det var kört -hur mycket huvudet än ville skulle det inte gå att springa 10km med den foten påföljande morgon. 

Så det vara bara att lämna tillbaka chipet och axla besvikelsen.

Hämta en ispåse och låta Rubin gräva tummarna i hälen.

PÃ¥ tävlingsmorgonen blev det istället ett hÃ¥rt cykelpass ute bland Iowas majsfält. Ett tretimmars pass med en total intervall tid pÃ¥ 60min pÃ¥ och över tröskel frigjorde en del av frustrationen – men dämpade knappast besvikelsen.

Det jag saknar allra mest just nu är förtroendet för min kropp. Att gå omkring och fundera på om saker ska hålla och att hela tiden balansera på en väldigt tunn lina är svårt för huvudet. 

Fokus vilar fortfarande pÃ¥ VM i Las Vegas – och hoppet finns att foten skall ha hunnit reparera sig självt tillräckligt fram till dess.

Om det gÃ¥r – vet ej. 

Men jag är optimistiskt lagd så jag hoppas på ett mindre mirakel lagom till på söndag.