Tävlingen i Peking

Reservoaren i vid Mings gravar är en känsloladdad plats för mig.

Den är analyserad i bitar. Den har tänkts pÃ¥, sprungits pÃ¥, grÃ¥tits pÃ¥ – och nu kommits tillbaka pÃ¥.

Det var det första loppet i Ã¥r jag hade känslan av kontroll. Redan frÃ¥n starten föll bitarna pÃ¥ plats. Jag kom iväg snabbt direkt i idyket – och fick fritt vatten. Mitt slit i poolen börjar betala sig och jag var uppe i ledning fram mot första bojen. Vilket bör pÃ¥pekas är en imponerande raka av 540m innan vi svänger vänster för att bilda ett baklänges “P”. Jag började bli lite nervös – för även om min fart har utvecklats en del har jag inte riktigt styrkan att ligga och dra en full 1500m.  Bennett kom upp frÃ¥n vänstersidan – Jenkins frÃ¥n högersidan och jag fick tvÃ¥ bra axlar att fÃ¥ lite draghjälp frÃ¥n. Vid bojen gick vi in pÃ¥ enkel led och jag kunde slappna av lite och hitta en lugnare växel som skulle kunna hÃ¥lla vägen tillbaka till land. Det blev lite bökigt kring kommande tvÃ¥ bojar men jag höll min position ok och kunde springa upp mot cykeln i en topp 10 placering.

I Changping kommer cyklingens backe ganska sÃ¥ snabbt ut pÃ¥ första varvet. Det visade sig bli ett lyckokast dÃ¥ de knappa 5″ vÃ¥r ledargrupp pÃ¥ 15 tjejer skulle utökas till en bestÃ¥ende lucka. Tempot hölls högt dÃ¥ det fanns en grupp välmotiverade tjejer som körde pÃ¥. Med Findlay, Snowsill, Moffat och Barbara i gruppen bakom öppnades fina möjligheter för podium och avancemang i sammandraget. Cyklingen blev tuff… 15 blev 13 och Lisa försökte hÃ¥lla sina Watt sÃ¥ jämna, fina och lÃ¥ga som möjligt.

Även om jag har skadan bakom mig ligger jag fortfarande efter i träningsmängd – och mÃ¥ste vara försiktigt med det som finns i kroppen. Inte slösa bort för mycket om det inte ger en direkt fördel.

Så jag kom in i andra växlingen med full fokus att hålla ihop de sista 10km till en totalt bra tävling. Gå ut i mitt tempo, hitta min rytm, hålla ihop löpningen hela vägen in i mål.

Därför lät jag ryggarna på Hewitt och Jenkins försvinna framåt. Vi blev en grupp på fyra som bildades redan ute på första varvet. Harrison, Annaheim och McIlroy. Vi skulle också plocka upp en slocknande Bennett som hade fallit tillbaka från tät duon.

Detta innebar att vi hade en brons medalj som väntade i målet. Farten blev lite mer konservativ och tävlingen mer taktisk. Ett läge som faktiskt gynnade mig utmärkt. Med ett tuffare tempo hela vägen igenom är det möjligt att jag hade tvingats att falla bak. När tempot nu sjönk en aning fick jag chans att återhämta mig och hitta lite lätthet i steget igen.

Med en kilometer kvar springer man in pÃ¥ arenan. Man kan se mÃ¥let – men vet att man först mÃ¥ste bort till vändpunkten och sedan har en lÃ¥ng mÃ¥lraka framför sig. LÃ¥ngspurt – eller vänta? Efter att ha övervägt mina chanser och sett över min hand betsämde jag mig för att vänta. LÃ¥ta nÃ¥gon av de andra dra upp spurten, ta rygg, och smita förbi. Kanske skulle jag ha övervägt faktumet att Annaheim har ett förflutet som 800m löperska…? Jag hade helt enkelt inte krafter kvar att ta mig förbi. Kroppen sa stopp och armar och ben uppförde sig mest som en robot utan kontroll. Jag kände att Bennett var pÃ¥ väg bakifrÃ¥n och tog i sÃ¥ det dök upp stjärnor framför ögonen.

Man har men en hejarklack som sjunger “Heja Lisa du är bäst – du har muskler som en häst!” DÃ¥ finns det inget annat alternativ än det som slutar med blodsmak och stjärnor.

Det var en otrolig känsla att vara tillbaka uppe i toppen och kämpa om medaljerna igen. Det bar inte riktigt hela vägen – men det visar pÃ¥ en form som definitivt är pÃ¥ väg i rätt riktning. Och att tävlingen i Des Moines inte var en flux.

I veckan väntar ett nytt träningsblock innan det bär av till Japan på torsdag. Första tävlingen i 2012 VM Serie går nämligen redan i Yokohama på måndag.

Fältet blir tufft som vanligt och banan helt annorlunda.

Plattare, varmare och snabbare…

Vi fÃ¥r se om jag kan lyckas övertala kroppen att samarbeta ännu en gÃ¥ng….