Själv i sjön

(Obs… bilden är givetvis inte frÃ¥n igÃ¥r. Detta är istället Mombasa Triathlon, där jag hade sällskap av Vicky)

Jag hade ett annorlunda eftermiddags pass i fredags.

Normalt delar vi upp simpassen så vi är i poolen på morgonen och nere i sjön under eftermiddagen. Ett ganska trevligt avbrott från den svarta linjen och väl regisserade huvudserier. Darren plockar fram kajaken och vi simmar med, oftast längre sträckor där rytmen står i fokus.

Men fredags var som sagt annorlunda.

Huvuddelen av gruppen vilade sig inför helgens tävling i Raby bay, någon var hemma med ont i halsen och andra i rehab efter en cykelkrash.

Så jag var själv.

Jag simmade mig igenom passet ensam med Darren och Eva (darren’s  “praktikant” ) i Kajaker vid sidan om. Kändes allt lite konstigt. Men samtidigt ganska skönt.  Inget annat att oroa sig för än sätta i arm efter arm, ta sig förbi boj efter boj. Sträckan är nämligen en uppmätt roddbana…1800m lÃ¥ng. Lagom fantasifullt sÃ¥där. Kanske ska ta tillbaka det där med att svarta linjer i botten är trÃ¥kigt…

Samtidigt var det ett av de trevligare simpassen jag har haft på länge. Jag hittade rytmen ganska snabbt, armarna kändes starka trots (eller kanske tack vare) morgonens brutala 5,6km i city poolen. Jag kunde koncentrera mig på rotation, avslut och andning. Och samtidigt småfundera på vad det skulle bli till middag.

Ensamhet är ganska skönt ibland.

Särskilt om alternativet är 12 professionella triathleter…

Antar att allt handlar om balans.