Säsongdebuten i Abu Dhabi och allt det där man aldrig ser på tv

Det var en sån där tävling man drömmer om. 

Mardrömmer om. 

Och vaknar kallsvettig och är rätt nöjd med att försäkra sig om att man fortfarande är kvar hemma i sängen och det inte var på riktigt.

Det hela började på Nya Zeeland när jag några dagar innan avresa insåg att mitt pass som går ut i augusti inte uppfyller kravet om att vara giltigt 6 månader efter ankomst. Eftersom det inte finns någon ambassad på Nya Zeeland och ett temporärt pass inte heller verkade funka för att komma in i UAE var det inte så mycket att spela på. Enligt en tråd jag hittade på resguiden.se så verkade det däremot som att en giltighetstid på 3månader var ok för en vistelse mindre än 30 dagar. BAM. Satte hoppet på det och höll tummarna att jag inte kastat 13 000 spänn i sjön och slösat bort 14hr i en flygsäte i onödan…

14 timmar är en ganska lång tid i ett och samma säte (43E) på ett fullsatt flygplan. Jag kunde konstatera att det känns längre än så när inte ljudfunktionen till inflightentertainment systemet funkar. Kabinpersonalen gav upp efter tre omstarts försök och jag fick förlita mig på tidningarna de erbjöd mig istället (business insider, arabiska nyheter och allehanda fördjupmingsmagasing rörande ekonomin och handeln i området).

Lite nervöst var det vid landingen Abu Dhabi, klockan var strax för midnatt. Restiden hade då ackumulerats till 3+14 timmar i flygsäte plus 4timmars väntan i Sydney. Det kändes som att det var väldigt längesedan jag lämnat flygplatshotellet i Auckland tidigare samma dag.

Men passet fungerade och jag fick min stämpel. 

Att cykeln inte dök upp ländes inte så jobbigt utan tvärtom var det skönt att kunna hoppa in i en taxi och åka direkt till hotellet utan att krångla med ett stort extra bagage. En känsla jag senare skulle få ångra.

Första kallduschen kom på morgonen när jag insåg att hotellet inte låg där jag trodde att det skulle ligga. Kartan på hotels.com’s boknings sida visade en helt annan position än hotellets verkliga adress, vilket var lite av tillkrånglande omständighet. Jag hade nämligen bokat just det hotellet för att det verkade ligga relativt nära tävlingsplatsen och cykelbanan. Istället befann jag mig downtown mitt i trafikkaos och en halvtimmes taxi resa bort till Abu Dhabi match and Sailing Club. Hmm, hur hamnade jag här liksom? Men vad gör man. Bara att gilla läget, skriva ett argt email och sen försöka stryka det ur problemboken.

Hotellet var däremot väldigt trevlig och jag lyckades flörta till mig en uppgradering till ett delux rum. I äkta arabisk 1700tals dekorering och med överflöd av guldemalj, pompösa stolar och kristallkronor. Servicen var top notch och jag fick väldigt god hjälp med att ringa och efterlysa min cykel dagen efter. Den borde väl ha dykt upp vid det här laget?

Nej det hade den inte. Ingen visste riktigt var den var, men fröken skulle inte oroa sig. De jobbade på det.

Cykeln dök inte upp på onsdagen.

Inte på torsdagen heller.

Och adrenalin nivån började sakta stiga i taket.

Banvisning på fredagen hade varit bra att vara med på… Och att ha en cykel att tävla på på lördagen hade varit ännu mer optimalt.

Tack och lov fanns Specialized på plats och efter lite efterforskningar hade man hittat en tarmac storlek 52 i Dubai. Den skulle finnas på plats vid tävlingsplatsen till på fredag morgon. Calle fick sista minuten telefonsamtal med instruktioner om att packa ner ett par extra skor, pedaler och en hjälm – och dök upp på kvällen med beställningen.

Ett facebook meddelande från träningskompis Cameron berättade att han sett min cykelväska i Sydney. Bland ”lost luggage”. Vilket resulterade i ytterligare några arga telefonsamtal till Ethiad… Mitt namn är säkert rödlistat hos Ethiads bagage kontor vid det här laget..

Med lånad cykel och Calles leverans på plats kunde jag kolla banan och få en chans att röra på cykelbenen lite. Det var ett tag sedan måndagen då jag senast haft möjlighet att sitta i sadeln. Det var väl värt eftersom banan var teknisk och hade en del svängar som krävde en lite noggrannare inspektion. Calle såg orolig ut då han inte känner mig som en ”väldigt duktig tjej på att svänga med cykel”. Jag har ju haft mina utmaningar med cykelcrossen och brukar inte riktigt hänga med på hjul när det blir tekniskt. Spårval brukar vara en ständigt återkommande samtalspunkt… Sällan till min fördel. Det skulle senare visa sig att Calles standard är satt lite högre än vad genomsnitts tjejen på VM Serien har som standard. Vilket visade sig vara väldigt gynnsamt för min del.

Jag tror att vi ska fortsätta prata spårval även i framtiden.

Kvar bland orosmolnen fanns nu bara min ömmande hälsena. 

Ett problem som uppstått veckan efter sista tävlingen i Takapuna. En lite inflammerad sena och enbart pass på crosstrainern sen dess. Fortfarande ovisst om det skulle hålla att tävla på.

”We dont travel that far not to race to full potential” sa ett mail från Darren.

Absolut. Sant coach. Håller med.

Bort med de negativa tankarna och ovissheten och full fokus på tävlingen, den hyfsade simformen och hungern för att komma ut på VM Series banan igen.

På lördagsmorgonen blev det frukost på rummet följt av ett lätt crosstrainer/sim pass uppe på hotellets anläggning. Sen kom telefonsamtalet jag väntat på sen tisdagen – min cykel var här.

Calle gick ner och skruvade ihop den medan jag packade tävlingsväskan och satte nummer 50 på armarna. Sen rullade vi tillsammans ner till tävlinsgplatsen – redo för dagens utmaning.

När man väl kommer dit är det som en oljad kedja som bara rullar på. Tidsscheman som funkar, rutiner som sitter och en miljö som känns igen. ITU är väldigt duktiga med sina VM-Series arrangemang och det är roliga tävlingar att vara med på. Insimmet kändes bra och det skulle bli spännande att se vad som fanns i kroppen.

En tjuvstart gjorde starten lite orolig men jag fick tack vare just det en väldigt bra resa till första bojen. Tjejerna till vänster om mig hade tagit steget fram innan signalen och sedan backat tillbaka så när signalen väl gick var det i bakåtrörelse och jag fick nästan fritt spelrum direkt. Låg helt själv ett tag och såg att jag simmade jämt med täten och de högst seedade längst bort till vänster. Precis innan bojen kom en liten klunga från höger med supersimmarna Hall och Routerier. Jag fick ytterlinje och tappade lite distans runt bojarna men inte mer än att jag hade bra kontakt, och framför allt utan att behöva slåss och fightas i processen. Routerier visade sig vara i grym simform och drog ut fältet till en lång rad på vägen tillbaka. Det kändes som en acceleration och jag var plötsligt under ganska mycket press. En lucka hade öppnats precis framför och varken jag eller tjejen bredvid kunde förmå att simma upp och täppa till. Med vetskap om hur viktig varje sekund var var det bara att bita ihop och försöka minimera luckan framåt.

Jag kom upp som 18:e och hade fortfarande ledarna inom sikte ut på cykeln. En lång raka och motvind gav små grupper som låg och försökte jaga ikapp. Flora Duffy kom förbi och eftersom jag känner Flora och vet hur stark hon är på cykeln var det bara att hoppa på hjul och sen hjälpas åt att dra ikapp första klungan. 

I slutet på första varvet var läget under kontroll och vi var ikapp.

Det visade sig kombinationen av våra cykelben och förmåga att svänga lite bättre än huvuddelen av de andra tjejerna skulle ge oss en chans att sätta färg på loppet. I slutet på andra varvet gick vi loss genom en teknisk del och fick Rosie Hall med oss. På en sprint finns det inte så mycket att be om – det är bara att gasa. Vår trio blev till fem i slutet på varvet då D-squad kombis Lindsey Jerdonek och Katie Zafares kom ikapp. Gruppen efter oss hade splittrats upp och många av tjejerna hade tappat ner till nästa jagande klunga. WOW. Det här var ju kul ju.

På sista varvet hade vi tappat Rosie och Katie också och hade en lucka på dryga 50 sekunder till jagande klunga. Först in – först ut ur växlingen och det var dags att se vad hälsenan tyckte om att springa de kommande 5km. 

Det går inte att sticka under stolen med att det var en dålig löpning. Har man inte löptränat på 3 veckor både känns det – och ser stolpigt ut. Under andra varvet ömmade den ganska rejält, men visste att jag sprang för poäng. Hade jag kommit så här långt kunde jag lika gärna slutföra.

Det blev en 20:e plats (trodde vi) som senare justerades till en 21:a plats i resultaten. 

En stark simning, en sjukt bra cykling – och en löpning som förhoppningsvis kommer att komma så småningom.

Calle var nöjd med spårvalen (…) och Specialized med att jag fått min egen cykel i tid.

Nu väntar en ny och förhoppningsvis smidigare resa till Australiensiska Gold Coast och ett nytt läger med Darren och D-Squad.

Om allt går som det ska blir nästa tävling VM Serien i Auckland om tre veckor.