Reflektioner från tre tävlingar och en fot

Det inledande tävlingsblocket blev ju inte direkt så som jag hade hoppats.

Visst hade det varit roligt att komma hem med tre bucklor, en trött kropp och ett berg av självförtroende.

Men.

Säsongstarterna blir sällan sÃ¥ som jag skulle önskat…

Jag minns Sydney 2012, en 17:e plats och en avsaknad av löpform. Mooloolaba 2011 var en DNF då jag hade löpförbud med en inflammerad sena. 2010 stod jag vid sidan om tillsammans med Darren på samma bana, anledningen till att jag tvingats till åskådare har jag idag glömt. Eventuellt förträngt.

Jag fick ett bra besked av kroppen pÃ¥ Fuerteventura, solida träningspass och en tävlingsdebut pÃ¥ halv IM distans. Ett lopp som kändes förvÃ¥nansvärt starkt fram till löpbiten och kanske underströk vikten av att dricka och fÃ¥ i sig tillräckligt mÃ¥nga kolhydrater under cyklingen. Loppet var lÃ¥ngt ifrÃ¥n en polerad performance – men kändes som ett väldigt bra utgÃ¥ngsläge.

Veckan efter visste jag skulle bli otroligt viktigt för Ã¥terhämtningen. St Anthony’s triathlon redan helgen efter, med ett otroligt starkt startfält med mÃ¥nga av mina ITU kollegor pÃ¥ plats. Jag kom igÃ¥ng ganska bra efter tvÃ¥ dagar av vila efter Challenge Fuerteventura. Visst lite muskelömhet, men ändÃ¥ ett ganska skönt tryck i benen. Tyvärr blev den där stelheten i fötterna inte bättre, utan övergick i en ganska distinkt öm punkt i högerfoten. Vi ställde all form av löpaktivitet och hoppades pÃ¥ att vilan och resan över skulle ge foten tillräckligt med tid att repa sig.

Tyvärr blev det inte så.

En DNF i St Anthony’s och en DNS i St George.

Men, trots det en känsla av att resan inte var gjord förgäves.  Det blev en studieresa istället. 

I St George fick jag chansen att bekanta mig närmare med IM 70,3, rytmen dagarna inför tävlingen, kraven pÃ¥ atleterna och proceduren kring tävlingen. Jag hade fÃ¥tt i uppgift att vara “spotter” under tävlingsmorgonen. Den personen som sitter bak pÃ¥ en motorcykel och rapporterar in toppdelen av fältet till Ironman.com ‘s live blogg. SÃ¥ istället för att själv ligga ute pÃ¥ banan satt jag pÃ¥ första parkett och följde loppet i detalj. Hur tjejerna sÃ¥g ut, vilken typ av ansträngning de höll, vem som var stark och hur de tog vara pÃ¥ det.

Kanske andra bästa alternativet efter att själv få lov att tävla?

Och på de här typer av tävlingarna ser man ju sällan sina konkurrenter så värst ofta.

Utöver själva loppet fick jag också med mig två viktiga träningspass; 

Ett varv p̴ simbanan i St. George Рp̴ tid (coach Ludde med klockan p̴ kanten).

Ett varv på banan i Las Vegas med kilometer 5 till 80 hårt i bågen (coach Ludde i bilen med vatten och kamera).

Och kanske viktigast av allt?

Jag hade möjlighet att sitta ner med Craig (Crowie) Alexander och prata träning och upplägg.

Jag kom tillbaka till Stockholm med en lite lagom blandning av arg och hungrig. 

Redo att ge mig på nästa träningblock och höja nivån inför nästa chans att dra mig på tävlingsdräkten.

Hoppas största effekten en öm fot ska ge är bättre löpform.