Hej Rio
August 16th, 2016 av Lisa
Sista löppasset i Morzine. Bild: Björn Sverre HjellödegÄrd
DÄ Àr det officiellt igÄng Àven för min del.
De sista tvÄ veckorna i Morzine var annorlunda frÄn nÄgot annat i Är, grunden var lagd och vi fick ett tommare program med fÀrre pass och fler vilo(halv)dagar. Men de passen vi fick var hÄrdare Àn det mesta annat vi gjort i sommar sÄ det bibehölls nÄgon slags status quo pÄ den totala kÀnslan.
Den största kĂ€nslan av förĂ€ndring var nedrĂ€kningen, varje pass hade ett syfte – och det fanns inte mĂ„nga kvar att spela pĂ„. För varje dag avverkad var det en dag nĂ€rmare avfĂ€rd, en dag nĂ€rmare mitt OS nummer tre men Ă€ven en dag mindre att bli snabbare pĂ„.
IgÄr packade vi ihop lÀgenheten jag delat med Mari under de sista veckorna och lastade in allt i en mini buss till Geneve. Vi pratar om tvÄ par cyklar var, ett antal vÀskor storek större, en coach och en Naprapat-Björn.
Det var lĂ€ngesedan jag suttit i en buss sĂ„ full av grejer – och förvĂ€ntan.
Med att 06:30 flyg mÄndag morgon hade natten pÄ ett flygplats hotell, tidig middag, tidig uppstigning och ett tidigt farvÀl till Coach Darren som skulle vidare hem till San Diego senare under dagen. High fives och lite kÀnslosamma kramar, Darrens största roll Àr avklarad och frÄn och med nu Àr det Skype kontakt till San Diego som gÀller. Det Àr upp till oss att förvalta och ta vara pÄ jobbet som gjorts i sommar.
Jag kan inte tÀnka mig nÄgot som Àr vÀrre för Darren. Att detta som Àr Ärets, nej de tre sista Ärens, stora mÄl Àr ett tillfÀlle dÄ han tvingas ÄskÄda frÄn datorn och inte kan pÄverka pÄ plats.
Fast sÄ som OS Àr och med den rollen han har tycker ha nog det Àr skönare att sitta bakom datorn Àn att vara pÄ plats i Rio och tvingas titta pÄ frÄn andra sidan kravallstaketen.
NĂ€r vi trĂ€nade simbanan i London och han inte kunde komma in till vĂ„rt omrĂ„de (Darren saknar ju ackreditering dĂ„ han inte direkt coachar för nĂ„got land) stod han pĂ„ andra sidan vid Lidoân i Hyde Park och gjorde tecken med armarna för att försöka fĂ„ ut mig pĂ„ ett trĂ€ningsvarv till (till slut ringde han upp Tomas Wiker som var head coach dĂ„ för att förklara vad han ville och vad jag tekniskt skulle tĂ€nka pĂ„âŠ)
SÄ nu Àr det upp till mig att fÄ till de sista dagarna. Rutinerna Àr vÀl invanda, Björn har följt mig de tre sista dagarna pÄ lÀgret och börjat jobba pÄ de sista stelheter och smÄsaker som uppstÄtt under de sista tvÄ veckornas hÄrda pass. Fredrik Àr pÄ plats i Rio för att hinna orientera sig pÄ plats och gÄ pÄ coach mötet som Àr samma kvÀll vi kommer fram.
OS – Ă„rets höjdpunkt. De sista Ă„rens anledning till slit, tĂ„rar, brustna planer och envishet.
NĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ de (mĂ„nga) ögonblick jag haft nĂ€r jag tĂ€nkt att det Ă€r kört, att det inte kommer att gĂ„, de tillfĂ€llen av panik och hopplöshet nĂ€r jag tvingats tĂ€nka om pga skador eller sjukdom, kĂ€nner jag mig otroligt stolt att jag sitter hĂ€r just nu. PĂ„ planet mot Rio – i Sveriges Olympiska kit.
Det har varit mÄnga kniven pÄ strupen ögonblick, resan jag gjorde i höstas med VÀrldscuperna i Mexico, Turkiet och Syd Korea allt pÄ mindre Àn en mÄnad och med en mindre bristning i vaden mitt it. NÀr jag blev sjuk eftermiddagen före VM-Serien pÄ Gold Coast och tvingades bryta. NÀr jag sprang in i ett trÀd pÄ trÀning och stukade foten och fick feber. Allt inför lopp dÄ jag i princip var tvungen att leverera för att fixa en OS plats.
FrÄn det att Yokohama lÄg bakom mig och jag tillslut fick klartecken av SOK var det som att vÀnda blad. Kroppen var med mig igen.
Jag gjorde en resa till Irland i juni som blev en del i det pusslet. Tillbaka till Gerard Hartmann och sjukgymnasten som har en fingertoppskÀnsla för löprelaterade problem. Tillbaka till bÀnken som jag lÄg pÄ 2011 som blev vÀndpunkten pÄ en skadedrabbad sÀsong. Kliniken dÀr en av mina OS-skor frÄn 2012 hÀnger tillsammans med ett mÄlfoto jag sett orÀkneliga gÄnger. DÄ blev det en vÀndpunkt, nu ville jag vÀnda pÄ alla stenar som fanns att vÀnda pÄ.
Ger och Björn refererade pÄ telefon, jag spenderade timmtal pÄ behandlingsbÀnken. Och tillbaka uppe pÄ lÀgret i Avoriaz började det hÀnda saker.
Sakta men sĂ€kert lossnade löptrĂ€ningen för mig, det började kĂ€nnas som âvanligtâ igen. Det började flyta pĂ„.
Hamburg var inget bra, kroppen var inte redo och jag var inte frÀsch /snabb tillrÀckligt. Perioden efter det sÄg vi till att Àndra pÄ lÀget.
Jag har haft en av de absolut bÀsta lÀgerna bakom mig och tagit för mig ganska sjuka framsteg.
FrÄgan Àr bara hur lÄngt det rÀcker. En kamp mot klockan, rÀcker den perioden med bra och snabb löpning för att kunna hÄlla i och orka hÀnga pÄ?
Jag vet inte, ingen vet. Loppet i Rio Àr oförutsÀgbart och banan speciell.
Men jag kĂ€nner mig mer redo Ă€n vad jag gjort pĂ„ vĂ€ldigt lĂ€nge – och jag ser framemot loppet pĂ„ lördag.
Jag Ă€r otroligt stolt över att fĂ„ representera Sverige pĂ„ nytt – och jag hoppas kunna leverera nĂ„got mer likt den Lisa vi brukade se pĂ„ tĂ€vlingsbanan 2012.
