Garmin Alpen triathlon i Schliersee – the story
September 21st, 2010 av Lisa
2006 var Schliersee en av mina första större podium upplevelser. Jag sprang i mÄl 3:a efter Rickarda Lisk och Vendula Frintova[numera trÀningskamrat].
Det var en hÀftig upplevelse. Presskonferens, blommor och lite uppstÄndelse.
Det var en bana som passade mig perfekt dÄ.
Den tuffa cykelbanan kunde lÀtt kompensera en svagare simning. Den sista backen upp till Spitzingsee gav mig tillrÀckligt stort försprÄng för att hÄlla i en pall plats pÄ löpningen.
SĂ„ nu fyra Ă„r senare, fyra Ă„r starkare[?] var det dags igen.
Utöver att vara en tÀvling jag gÀrna ville besegra var Garmin Alpen Triathlon i Schliersee ocksÄ Final i Ärets Bundesliga samt Tyska mÀsterkapen.
Innebar ett packat tyskt startfÀlt.
Innebar nervösa lagledare.
Och en lite trött Lisa som inte riktigt ÄterhÀmtat sig efter VM Finalen i Budapest.
En tÀvling som Schliersee Àr vÀldigt annorlunda frÄn en VM Series tÀvling.
Dynamik, bana, typ av anstrÀngning.
Jag kan tÀnka mig ett flertal högt rankade ITU tjejer som skulle Äka pÄ storstryk pÄ den hÀr banan.
Tyskar Àr generellt kÀnda för att vara starka pÄ cykeln (Al Sultan, Stadler, Kraft för att nÀmna nÄgra). Bundesligan Àr inget undantag.
Med bÄde mÀsterskaps medaljer och lag poÀng pÄ spel skulle det bli en tuff dag i de tyska alperna.
Det laddades stort pÄ frukosten pÄ Arabella Sheraton uppe i Spitzingsee. Lite smÄförkyld, lite trött, lite seg efter Budapest. Panorama fönster mot sjön, pretzels och mycket kaffe. Att köra för laget Àr ganska skönt. Det tar fokusen av den egna prestationen. Man har en uppgift. Inte endast egna förvÀntningar och förhoppningar.
Solen sken och de 15 graderna i vattnet kĂ€ndes uthĂ€rdliga. Simningen gick ocksĂ„ ganska bra. Först upp var lagkamrat Carina Brechters. DĂ€refter mig sjĂ€lv och Kathrine MĂŒller (top tre = asics team witten). Följt av en ström blandade tyskar.
Vi bildade en tĂ€tgrupp pĂ„ 6 tjejer. Upp och ner över berg varianten  mindre. Genom byar med öldrickande pĂ„hejande lokalbefolkning. Förbi kohagar med klonkande kosjĂ€llor. En helt underbar bana. Men en tuff sĂ„dan. Det pratas mycket om sista backen. Den Ă€r egentligen inte sĂ„ farligt. De Ă€r de sju första som dödar benen…
TyvÀrr fick vi problem i laget. Carina tappade gruppen, Kathrin kedjan.
Det var jag kvar tillsammans med Rickarda Lisk, Rebecka Robish och Svenja Blazen. Inte bra varken för laget eller mig sjÀlv.
Jag försökte hÄlla mig lite i bakgrunden, inte blanda mig i den tyska medaljstriden. IstÀllet vÀntade jag pÄ sista backen dÀr jag hoppades kunna skapa mig ett litet försprÄng ut pÄ löpningen.
Det krÀvdes en del samlande av mod innan jag stÀllde mig upp pÄ pedalerna och tryckte till.
“the point of no return”
Ryckt Àr ryckt och kommer inte igen.
Det var mÄnga gÄnger under de följande 3,5km jag funderade pÄ vad jag sysslade mig.
Stumma ben, syra till tÀnderna och ett försprÄng som inte sÄg vidare imponerande ut.
Men vÀl in i vÀxlingen hade jag etablerat en lucka av okej försprÄng.
Lyckats skapa det scenariot jag efterstrÀvat. Skönt.
Löpningen i Spitzingsee Àr vÀldigt lÄngt frÄn att springa varv i centrala Budapest.
Man börjar med en 2km ren utförslöpning pÄ grusvÀg. Sedan svÀnger men tillbaka mot sjön vilket givetvis innebÀr 2km uppför. DÀrefter har man tvÄ varv kring sjön varav delar gÄr genom en lerig kohage utan stig. En ökÀnd del av banan som sugit fast mÄngen skor av förvÄnade löpare.
Mitt största problem intrĂ€ffade redan under första kilometern. En liten sten kilade sig in i en av hĂ„ligheterna i sulan pĂ„ löpskon. En sten som efter nĂ„gra löpsteg pressades genom sulan och in i min fot. NĂ€r kroppen Ă€r fylld av adrenalin och redan Ă€r fylld av smĂ€rta Ă€r det svĂ„rt att skilja pĂ„ vad som Ă€r vad. “Ah det Ă€r nog inte sĂ„ farligt” Att stanna och försöka lirka loss stenen kĂ€ndes efter lite övervĂ€gning innebĂ€ra en alltför stor tidsförlust.
Jag hade ocksĂ„ insett att jag lĂ„g bra till gĂ€llande banrekordet. Ănnu var det inga killar i sikte (de brukar komma ikapp oss kring vĂ€xlingsomrĂ„det dĂ„ de startar 15min senare). Och skall det vinnas kan det lika bra vara med lite marginal.
För en gĂ„ngs skull var de mjukare grusstigarna kring sjön att föredra mot asfalten genom byn…
PĂ„ sista varvet skrek nĂ„gon “Achtung Kuh!”
NÄgon med namn Rosa el. dylikt hade valt att parkera sig pÄ tÀvlingsbanan. Jag valde vÀgen kring bakdelen och kom ganska smidigt förbi.
2.14,17 stannade klockan pÄ. DÄ lyckades jag hÄlla herrklassens vinnare och VM 2:an Steffen Justus bakom mig och sÀtta nytt banrekord.
Samt fick jag Àntligen av skon för att kunna se sten elÀndet i vitögat. Blodbad. Ont.
Men ganska glad och trött i en sÄndÀr hÀrlig blandning som gör att jag Àlskar att tÀvla.
Som traditionen bjuder serveras det “Kaisersmarrn” i mĂ„lomrĂ„det. Trötta minlgande athleter med stora rĂ„gade tallrikar av hackad pannkaka. Ganska hĂ€rligt. Temperaturen hade sjunkit mot en 10 grader och filtarna Ă„kt fram.
Dopingkontroll, prisutdelning, presskonferans, dusch, ny prisutdelning och festligheter nere  i Schliersee (lag och individuellt) följt av cykelpackning och team middag.
NĂ€r maten stod pĂ„ bordet var klockan 21:30… Och jag hade tyvĂ€rr inte hunnit med timmen i hotellets spa avdelning som jag hoppats pĂ„…
Men men, den finns ju kvar.
