Första tävlingen avklarad – så gick Abu Dhabi

Abu Dhabi var en tävling där processen stod i fokus.

Givetvis är det poäng som räknas ett år som detta. Poäng och placeringar, topp hit och dit och alla undrar om målsättningar och rimligheter. Vad siktar du på? Vad tror du?

En av Darrens bästa kvaliteter är hans konsekventa fokus på processen. Fokuset ligger alltid på utförandet och vägen dit, sällan på slutmålet. Så inför Abu Dhabi hade vi en del saker vi ville få kvitto på. Kvällen innan tävlingen fick jag ett mail för att påminna om just detta.

”Just like the old days, the only pressure is trying to tick the boxes, and nothing more really.

Been a wonderful effort to get you fit so go and enjoy the experience. Don’t fear it.”

Med tävling klockan 16 på eftermiddagen har man några timmar att ha ihjäl innan start. Jag tycker det är rätt skönt faktiskt. Kroppen får komma igång och man får i sig både frukost och en lättare lunch (om nu kallt ris med banan och mandelsmsör klassas som lunch?) innan start. Jag sprang lite på morgonen och simmade i hotellets pool efter frukosten. Inget hårt men lite teknik och saker som gör att man får en skön känsla för vad man gör. Björn Sverre Hjellödegård fanns på plats hela preppen i Abu Dhabi och han la en stund på att få upp all rörlighet och se till att kroppen kändes 100% innan vi drog oss ner mot Marinan.

En av fördelarna med en såpass aktiv förmiddag och en sådan sen start är att man inte behöver tok värma upp på själva tävlingsplatsen. Känslan finns där så fokus ligger på att få upp puls och lite syratålighet i vattnet.

Starten i en VM-Serie är alltid extremt snabb och har man inte värmt upp 100%igt straffar det sig oftast efter ca 400m… ungefär samtidigt som man tar första viktiga bojvändningen. Mindre optimalt som ni förstår.

Med en ranking på 65 av 67 tjejer var jag bland de absolut sista ut på pontonen. Jag har aldrig förr varit så lågt rankad i en tävling och det var en ny upplevelse att inte ha så mycket att välja på gällande startplatser. Jag hade flyt och fann en tom lucka bredvid träningskompis Mari Rabie, en tjej som alltid simmar väldigt fort och därför också är en optimal ponton granne. Vi kom iväg fint och tog spetsen mitt i startfältet. Innebar snabb fri simning fram till första bojen utan tillstymmelse till bråk eller armbågar. Precis innan bojen kom fältet ihop och ytan att simma på blev mindre, Mari gled framåt och jag in i raden bakom. Och där blev det trångt. Jag tittade på sändningen efteråt och såg precis var vi missade och det som blev förstaklungan kom loss. Vi låg 4 i bredd, alla simmandes i ungefär samma fart och bromsade upp varandra. På vägen tillbaka mot varvningen såg jag att en lucka öppnats, jag fick till ett bra dyk ut till varv två och maxade ett tag för att försöka täppa till. Men jag orkade inte riktigt och blev trött istället. Upp ur vattnet kom jag i främre delen av 2:a klungan vilket innebar full gas på cykeln.

Vi täppte ganska snabbt igen luckan fram till ledarna och jag kunde andas ut lite. Fokus låg nu på att vara smart, hålla mig borta från ev farliga situationer och fördela krafterna väl. I det att farten ändå skulle hållas hög för att hålla nästa jagande klunga på avstånd. En klunga med bl.a. Sprig och Ashley Gentle för att nämna några av de ganska många snabbfotade tjejerna som inte hängt med på simningen.

Banan var lite sämre än i fjol, mindre flyt i dess knixigheten liksom. Istället för att par tre svängar man kunde ta riktigt fort (och sätta press på dom som inte är så bekväma i cykelsadeln) blev det en långsam 180grader inne framför läktaren. Vi var för många i klungan för att få igång ett bra jobb, det var lite för nervöst fast utan tillräckligt många som var motiverade att jobba. Vilket innebar att det kändes både lite sketchy – och att det inte gick tillräckligt fort. Med två varv kvar kom Spirig’s grupp ikapp och i princip hela fältet var samlat i en jättestor klunga. Det blev trångt med plats och säkraste stället att sitta var mot täten till. Upp på sista biten in mot växlingen attackerade Flora och jag gick på hennes hjul, sekundrarna efter hör vi hur något händer i klungan och hur den kollapsar bakom oss. Ett fruktansvärt ljud. Jag var på rätt sida och kunde ostörd fortsätta in mot T2. Samma gällde för träningskompis Jodie (Stimpson) och Mari. Sämre gick det för Spirig och True som bägge fick bryta senare under löpningen (Spirig fick efter en röntgen samma kväll beskedet att hon hade ”mulitiple fractures in her hand).

Löpningen var lite av ett frågetecken för mig och jag kände mig inte alls klar över vad som fanns i kroppen. Jag visste från början att det skulle behöva bli ”mitt eget rejs” och framför allt fokus på att hitta rytm och känsla- inte försöka gå med andra. Som vanligt blev det en ganska lång rad av tjejer ut på första varvet men någonstans halvvägs runt bilades en grupp. Jag var ganska nöjd med farten och känslan – och tjejerna som sprang runt mig, så fokus blev då att använda rytmen av klungan och få en så bra resa runt som möjligt. 10km är ganska långt att springa fort… bränner man sina kort för tidigt blir det en väldigt lång sista halva. Därför var det skönt att känna sig bekväm med farten (observera att bekväm i det här sammanhanget är relativt och innebär fortfarande en puls strax under max – men ändå med en känsla av att man kan hålla ut i alla fall ett litet tag till). Med 6st tjejer före oss fanns det möjlighet till både topp 8 och topp 10 beroende på hur jag spelade mina kort och förhoppningen var att ha lite kvar att ge till spurten.

 

Jag var med bra när farten började dras upp och försökte faktiskt gå för det i sista kurvan in mot läktaren. Men det var lite för tidigt och jag blev lite för trött, jag tappade ledningen innan sista 180 gradaren mot målgången och sprang in som 10:a.

Helt ok ändå! Och väldigt väldigt nöjd med att vara tillbaka i topp i den här typ av sammanhang. Och det trots att det INTE varit en optimal tävling för min nuvarande form (tävlingar där i princip hela fältet börjar springa samtidigt är fortfarande långt från optimalt…).

Jodie vann tävlingen, jag blev 10:a Mari 13:e så på det stora hela är träningsgruppen verkligen på väg i rätt riktning (Julia var den enda som hade en tuff dag därute och slutade som 46.a). High 5 coach Darren.

 

Viktiga poäng in till OS kvalet, en bra löpprestation och framförallt en kropp som gillar att tävla igen.

Trots det var det ett gäng trötta tjejer som njöt av söndagen i Abu Dhabi. Jag fick till lite poolhäng, mamma tid, en lång lunch och ett besök till Abu Dhabis Moské. Sen däckade jag direkt på den 14 timmar långa flygningen mot Brisbane senare på kvällen…