ITU Sydney World Championship Series-ur Lisas ögon

Som ni nog förstod från mina inlägg innan Dextro Energy ITU Sydney World Championship Series (WCS) var det ganska nervöst.

Det var ett stort frågetecken på formen efter att vara helt otestad i tävlingssammanhang. Jag visste att jag kunde hålla jämna steg med tjejerna på träning. Men att linka samman tre moment med en avslutande löpning av toppklass är av lite annat slag.

Precis som jag hade hoppats föll jag tillbaka in i den vanliga rutinen ganska sÃ¥ snabbt. Racebriefing, träning, vilsamma timmar pÃ¥ rummet och god mat. Ganska härligt att vara tillbaka pÃ¥ tävlingsbanan igen! Med start planerad till 9:50 var det till att stiga upp ganska tidigt. En liten simtur i hotell poolen (vÃ¥ning 30) följt av frukost pÃ¥ Inter continentals minst sagt flÃ¥diga frukostmatsal. Nästan lite slösigt med tanke pÃ¥ att det var mest kaffe och macka jag var ute efter… Men en söndagsmorgon i Sydneys business kvarter verkade inte vara lovande när det gällde en snabb frukost.

Jag rullade ner till Operahuset 1,5h innan start. Det gav mig tillräckligt med  för att ha tid att värma upp, checka in och mentalt förbereda mig.

Att ha startnummer tvÃ¥ är inte helt optimalt när det gäller startposition… Visst hade jag väldigt mÃ¥nga platser att välja pÃ¥ (och kunde därför se till att få kortaste linjen) men jag kan inte basera valet pÃ¥ andra snabbsimmade tjejer. Tyvärr blev det sÃ¥ att  huvuddelen av simmarna gick antingen helt till höger eller helt vänster och inte mitt/höger där jag stod. Men jag hade i alla fall kortaste vägen!

Starten gick och jag kom iväg ganska bra. Lite trÃ¥ngt kring första bojen och jag smet ut pÃ¥ insidan sÃ¥ att jag kunde simma om och lägga mig i skyddad position inne i klungan. Uppe pÃ¥ varningen för varv tvÃ¥ sÃ¥g jag att jag hade Kate Roberts och Andrea Hewitt rakt framför mig med Daniela Ryf pÃ¥ sidan. Phu, läget under kontroll. Skönt att börja säsongen med smidig simning utan större drama eller panikattacker…

Jag kom igenom första växlingen okej (T1) och ut pÃ¥ cykeln. Hade nästan direkt kontakt med huvudgruppen, ett tiotal topp simmare som hade fÃ¥tt en liten lucka upp ur vattnet. Och gruppen fortsatte att fyllas pÃ¥ bakifrÃ¥n dÃ¥ ingen var direkt beredd att hÃ¥lla farten uppe. Cyklingen gick oerhört lÃ¥ngsamt. Jag hade tid att njuta av all publik och den ofantliga hejarklacken jag hade pÃ¥ plats (resultat av mina Ã¥r i sydney). Jag försökte ocksÃ¥ att hÃ¥lla mig undan trubbel dÃ¥ det var ganska stökigt i klungan. MÃ¥nga som inte höll sina linjer, gjorde plötsliga förflyttningar eller bara trängde sig för vid vändpunkterna. Mycket pga. just den lÃ¥ga farten… Notering för framtida tävlingar… Det fanns ocksÃ¥ en hel del svenskt i publiken, åtminstone en tre fyra stycken olika till-rop längs med banan. Härligt!

Med en jätteklunga in i växlingen visste jag att det fanns mycket tid att spara om jag kunde komma in i främre hälften. Resan dit gick bättre än förväntat och jag kom av cykeln i täten vilket innebar en ren löpning fram till plats #2 (bortre ändan an blÃ¥a mattan). Benen kändes förvÃ¥nansvärt pigga, och även om jag redan tagit beslutet att använda min snabba växling till att ta det lugnt första kilometern pÃ¥ löpningen. Hmm. Det gick kanske inte sÃ¥ bra. Blev lite överentusiastisk och pinnade pÃ¥ ganska sÃ¥ bra. Jag hörde pÃ¥ andningen och fotstegen bakom mig att jag hade en GANSKA stÃ¥ stor klunga pÃ¥ hälarna… Ta’t lugnt lisa… andas, koncentrera dig pÃ¥ tekniken, slappna av… Uppe pÃ¥ Cahill expressway sprang vi in i motvinden och jag lät Moffat ta över täten. Försökte hitta en bra plats där jag kunde fÃ¥ lite skydd frÃ¥n vind och spara energi. Inte helt lätt dÃ¥ jag är huvudet högre än merparten av tjejerna. PÃ¥ andra hälften av varv tvÃ¥ började jag fÃ¥ lite problem med andningen. Precis som i Washington i fjol fÃ¥r jag krampkänning i övre magmuskeln och en kort grund andning. Vet att om jag kan slappna av tillräckligt och fÃ¥ till en djupare andning kan jag lösa upp problemet och förhoppningsvis fortsätta springa ok. Om jag däremot fortsätter trycka pÃ¥ väntar ett mindre sammanbrott. Med fart sänkningen tappade jag tät gruppen (Moffat, Hewitt, Riveros och Adachi) och sjönk ner till kring en 10:e plats. Sprang en stund med Laura Bennet och Vicky Holland, men fick sen fart pÃ¥ benen igen! Jag lyckades ta mig tillbaka upp till gruppen med Roberts, Haskins och Harrison och vi höll ihop fram till sista nedförsbacken (vilken var ganska sÃ¥ rejäl).

Kate drog pÃ¥ farten och Haskins och Harisson tvingades droppa av. När hon sedan la in en växel till i sista rondellen innan mÃ¥lsträckan kunde jag inte följa henne. Men, en sak som jag lärde mig i fjol var att spurten inte är över förrän mÃ¥llinjen. Även om det var en 5:e plats det handlade om stÃ¥r det mycket poäng pÃ¥ spel, och inte minst…. äran i träningsgruppen… Kate verkade stagnera och jag hade äntligen fÃ¥tt fart pÃ¥ mina ben. Med ett par meter kvar till mÃ¥llinjen tog jag mig förbi och slog mig in i topp 5.

Gladast för dagen var nog lilla ms Barbara som var ganska överväldigad av den egna insatsen. En tuff tjej som tränar hårt, jobbar som lifeguard på poolen där vi simmar och springer som en liten gudinna.

Väl värd sin vinst!

Även Lisan var ganska nöjd med sin insats. Löp mängden har inte varit optimal dÃ¥ jag balanserar lite nervproblem i vänsterbenet med plantar faciitis pÃ¥ vänsterfoten… Men kroppen är pÃ¥ väg tillbaka och träningen har äntligen börjar lossna. Om jag kan springa in pÃ¥ en 5:e plats med löpningen bakom mig ser det ljust ut för framtiden!

Dagens höjdare var nog hamurgaren som jag Ã¥t tillsammans med Barbara och Bobby frÃ¥n Specialized  efter tävlingen…bliss.