Det där med OS

Det där med OS

Det är nog den vanligaste frågan jag får i intervjuer de senaste två åren. Blir det ett OS till? Hur går det med Tokyo? 

Senast i en intervju med radiosporten igår kom frågan upp och jag kände att det kanske var läge att resonera lite högt i hur tankarna går. 

OS är jättestort, i Sverige är det den gången Triathlon sänds på TV och fångar allmänhetens uppmärksamhet. Det är på OS vi “doldisar” får chans att skina, att få visa upp våra sporter och springa, cykla, kasta, ro eller brotta sig in i folkhjärtat. För sporter som inte syns regelbundet är det vart 4:e år det gäller, det är då allting ställs på sin spets. Men hur går det till att ta sig dit egentligen?

Men vad innebär det att ta sig till ett OS?

KVALPROCESS

Vad man kanske inte riktigt har koll på som publik hemma från TV är hur processen ser ut för att ta sig till själva startlinjen. Detta är såklart olika för olika sporter, gemensamt är nog att det är ganska så krävande process. 

För triathlon handlar det om en period på två år då man måste tävla och samla poäng. Inom den tiden finns det en första och en andra period med max antal tävlingar i varje som man får lov att räkna. För att få en nationsplats måste man ta mig in på topp 55 på OS-rankingen. Antal atleter inom topp 55 avgör hur många platser respektive land får. 

Eftersom jag är den enda från Sverige som tävlar på VM-Series nivå måste jag alltså själv se till att Sverige har en nationsplats. 

Därefter är det upp till Sverige och SOK att göra uttagningar. De har oftare högre krav, SOK t.ex. brukar vara väldigt hårda på att det är topp 8 på en A-nivå tävling som gäller.  

EKONOMIN

Hur det det ut med ekonomin för en sådan satsning då?

I en nyligen gjord undersökning gjord av Aktivas Kommitté i ITU måste man snitta en 10:e plats på alla tävlingar under året för att det ska gå jämnt ut. 

Jag upprepar JÄMNT UT. Alltså inte förlora pengar. Topp 10, 10:a i världen. 

Det förutsatt att den aktive betalar alla kostnader själv. Det är i och för sig inte fallet för alla, de stora nationerna har landslag med stora budgetar där hela VM-Serien finansieras plus att en del utöver det även får en lön. Då pratar vi USA, Storbritannien och en del av de tunga spelarna. Ju mindre landet är desto mindre budget brukar det vara. Sveriges hela elit-budget motsvarar mindre än vad en utövare i Norges landslag kostar under ett år. Att jämföra med Storbritannien hade bara vara löjligt. 

Har man stöd av SOK bidrar de givetvis med ett riktat stöd för att man ska kunna genomföra de tävlingar och ev. träningsläger man behöver för kvalprocessen. 

För mig då, som inte är med i SOK’s program innebär det att jag, om jag skulle hoppa på en kvalprocess hade fått finansiera huvuddelen själv. Om man börjar räkna på hur mycket pengar jag måste dra in, inkluderat att jag ska kunna bo, äta och leva under året också är bra mycket mer än vad jag får in på ett år. Det måste alltså finnas en enorm stor lust och vilja för att göra en sådan investering. 

BELASTNING

Eftersom jag då inte har tävlat någon VM-Series tävling  eller Världscup under första kvalperioden (som avslutades i Yokohama tidigare i Maj) skulle det innebära ett hektiskt tävlande under halva perioden. Detta var precis det jag gjorde under 2015/16 då jag dragit på mig en vadbristning följt av en segdragen ögoninflammation under första kvalperioden. 

Jag var tvungen att tävla väldigt intensivt trots att kroppen inte riktigt var redo eller tålig för såpass hård belastning och åkte under hösten till Mexico, Turkiet följt av Sydkorea för ta kvalpoäng – poäng som skulle ta mig upp på OS rankingen men också garantera en startplats på första VM-Series tävlingen i Abu Dhabi igen. Därefter var det tävling i Australien följt av Italien följt av Yokohama i Japan där rankingen stängde. Den hösten och våren förtjänar ett eget inlägg med den bergochdalbana det var, jag har nog aldrig kastats mer mellan hopp och förtvivlan som det halvåret.  Kontentan blev i alla fall att jag tog sista platsen på OS-rankingen och i början på juni även ett besked från SOK att jag blivit uttagen. 

JUNI. Vi snackar alltså två månader till OS. Två månader att försöka bygga upp kroppen igen och förbereda den för D-Day.  Att hämta hem tillräckligt mycket mental energi för att orka göra det där absolut bästa jobb man kan göra. 

Det gick, jag åkte till Rio i grym form och efter förutsättningarna gjorde jag en bra insats. 

Men, jag lovade mig själv att inte sätta sån press på mig själv, och min kropp igen. 

ÄR OS DET ENDA SOM RÄKNAS?

I Rio kände jag mig klar, jag hade kört tre stycken OS. Tre helt olika upplevelser. Jag hade gått från helt rookie, till medaljör till veteran på en 10 års period. Efter Rio fanns istället lusten till att testa den andra sidan av triathlon. För det finns väldigt mycket mer i sporten än VM-Serien och OS. 

Hawaii till exempel, är väl den mest kända triathlontävlingen i världen. Och de som vinner Ironman i Kona blir ofta större superstars än OS-medaljörerna. 

Långdistans passar dessutom min profil med en stark cykel och lite längre distanser. Det är däremot extremt svårt att kombinera  med en kortdistanssatsning och ett OS-kval. Så lusten och utmaningen låg mer mot långdistansen och de längre sträckorna. 

MAN BLIR SOM MAN UMGÅS

Vad som kanske körde ihop det lite för mig var mina fantastiska träningskompisar, Norska landslaget, som jag har tränar med i ca två år nu. Deras typ av träningsupplägg passar både för att köra bra på halvironmandistansen (vilket de tydligt visade i Bahrain 70.3 då de tripplade pallen och gick under världsrekordet på distansen) och på olympisk distans. Så trots fokus på kortdistans fanns lusten, och tron på min kapacitet även på kort kvar. 

BERMUDA

Tanken var att åka till VM-Series tävlingen i Bermuda för att testa formen och få en indikation till vart jag stod i förhållande till de bästa. Och kanske också knipa ett gäng poäng som skulle få upp min ranking en bra bit. Formen var den bästa på flera år, nog bättre än innan OS i Rio och inte långt ifrån försäsongen 2012. Tyvärr drog jag på mig en intramuskulär bristning på sista hårda passet och jag tvingades ställa in resan och tävlingen. Lite där och då kändes det som att tåget lämnade plattformen om jag skulle tävla mig till Tokyo. 

Däremot är inte dörren helt stängd och låst, men det finns  (fortfarande) inget uttalat mål om att kvala dit. 

MÅLET

Istället är ju siktet (fortfarande) inställt på 70.3 VM i Nice (halv ironman) i September. Halv Ironman är en galet kul distans att tävla på och där jag känner jag har stor potential att utvecklas på. 

UTVECKLING

Men du är ju 33 år, utvecklas man fortfarande då?

Och det är just det som gör den här sporten så underbar. Jag blir fortfarande bättre, simmar snabbare och höjer nivån på cykeln. Bara under vintern har jag kapat en del tid i poolen och satt några riktigt bra tempolopp som visar på både snabbare hastigheter och mer watt. 

Ålder är inget problem i uthållighetssporter 🙂

Däremot huvudet och lusten. 

Och varken huvudet eller lusten är det något fel på!