Den där oromantiska sidan av sporten

Det är ju inte alltid guld och gröna skogar i livet. 

Att träna triathlon i Stockholm i februari är så långt ifrån glassigt man kan komma. Det är kallt, grått, blött är rätt bistert. Man blir tröttare då kylan liksom suger musten ur en. Alternativt sitter man inne och trampar trainer och blir urlakad av all svettning. Visserligen har Zwift gjort just den typen av cykling lite mer spännande, men jämfört med Alperna eller ett soligt Australien är det en mental vinst varje gång man avslutat ett pass.

Men rutinen är skön. Simning med Neptun pÃ¥ Eriksdalsbadet – slagit PB i kategorin “längsta pass nÃ¥gonsin simmat” ett par gÃ¥nger om den senaste mÃ¥naden. Gnetpass och mer kilometrar i poolen är nÃ¥gonsin innan den här tiden pÃ¥ Ã¥ret.

Att vara hemma innebär ocksÃ¥ eget kök och bra mat. NÃ¥n gÃ¥ng i veckan blir det matlÃ¥dor frÃ¥n Urban Deli i Sickla, smidigt att plocka upp pÃ¥ vägen hem frÃ¥n simningen. Men vi har ocksÃ¥ provat pÃ¥ en prenumeration pÃ¥ en matkasse som gör livet ganska mycket enklare. Att slippa planera och handla spar mycket tid – men lyxen att fÃ¥ laga lite mat och äta bra finns fortfarande kvar.

I Ã¥r kommer bÃ¥de jag och Calle att köra för Stockholm CK och de nya klubbkläderna damp ner i lÃ¥dan häromdagen. Det blir alltsÃ¥ i de här färgerna som jag kommer att köra Tempo SM i. NÃ¥got jag för övrigt har i Ã¥tanke varje gÃ¥ng jag sätter mig pÃ¥ trainern för ännu ett av Arilds tröskelpass… SÃ¥g att det uppmärksammats pÃ¥ annat hÃ¥ll att jag skulle kör ocksÃ¥ 🙂 Emilia Fahlin hade lite koll pÃ¥ det i en intervju hon gjorde för nÃ¥gon vecka sedan.

SÃ¥ medan en del preppar för VM-Serien i Abu Dhabi fortsätter vi med grundbyggande här hemma. Just nu känns det ganska lÃ¥ngt borta att ställa sig pÃ¥ en startlinje och helt rätt att äntligen ha tid att lägga den där basen jag tvingats prioritera bort under föregÃ¥ende Ã¥r. Utan bas – ingen topp. SÃ¥ är det bara.