Bronze at European Games in Baku
June 13th, 2015 av Lisa
Det var en helt fantastisk helg för mig i Baku.Â
Tanken var en rejĂ€l genomkörare och se vad som fanns i kroppen efter de tre första veckorna uppe i Avoriaz. Det fanns inga förvĂ€ntningar eller höga mĂ„lsĂ€ttningar gĂ€llande resultatet – bara utförandet i sig som var viktigt.
Och det blev ett nĂ€stintill prickfritt utförande dĂ€r jag verkligen fick ut och kunde anvĂ€nda just det som fanns i kroppen. En vĂ€ldigt stabil och bra simning (dĂ€r jag precis missade de tvĂ„ tjejerna som gick loss) följt av en bra vĂ€xling – och en riktigt stark första kilometer pĂ„ cykeln. Om man tittar tillbaka sĂ„ var det lite just dĂ€r medaljchansen skapades för mig. Hade jag varit lite segare och de andra tjejerna tĂ€ppt till bakifrĂ„n hade hĂ€ndelseutvecklingen sedan varit helt annorlunda.
IstÀllet kom jag ensam ikapp Rachel Klamer och ryskan Abrosimova och satte fart pÄ det som blev utbrytningen. Vi tappade ryskan ganska direkt men jag manade pÄ Rachel att fortsÀtta jobba. Med lite flyt och dÄligt samarbete frÄn andra klungan skulle det vara möjligt att kanske kunna hÄlla.
HalvvÀgs in pÄ första varvet sÄg vi att Nicola Spirig hade stuckit frÄn andra klungan och jagade för fulla muggar. Fantastiskt!
Att ha Nicola jagande bakom sig Ă€r inget roligt – att ha henne med sig som drivkraft klart bĂ€ttre. Jag visste att Rachel inte riktigt skulle orka att trycka pĂ„ hela vĂ€gen och med bara oss tvĂ„ hade det nog varit svĂ„rt att hĂ„lla undan. Men nu nĂ€r fĂ€ltets starkaste cyklister satt tillsammans istĂ€llet skulle vi pĂ„ riktigt kunna fĂ„ en ganska bra lucka till resten.
Och vilken lucka vi fick.Â
Coacherna lÀngs med varvet rapporterade stÀndigt in tidsskillnaden och avstÄndet vÀxte stadigt. Vi kunde gÄ runt och ta jÀmna förningar, hÄlla bra fart genom kurvor och hinna med att dricka och Àta lite under tiden. In i T2 hade vi 2,5 min (!). Jag hade suttit och rÀknat lite i huvudet innan dess, hur mycket skulle jag behöva för att hÄlla undan och ta en medalj..?
Löpningen har ju kommit igĂ„ng – men Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n i nivĂ„n jag skulle behöva och vill ha. JĂ€mn pacing och rytm skulle bli nyckeln för mig att kanske kunna hĂ„lla mig inom pallplatsen.
Första 500 metrarna var hemska. Ryggen halvkrampade och jag kom aldrig riktigt “över benen” utan sprang som bakom mig sjĂ€lv. Jag anvĂ€nde den inledande backen till att hitta rytm och fĂ„ till formen, sen nĂ€r Rachel kom upp mig bakifrĂ„n tog jag rygg och kom ur vinden. Skillnaden var ganska stor och jag insĂ„g att om jag skulle kunna hĂ„lla hennes rygg minst ett varv till – skulle det vara vĂ€rt att ta i lite mer Ă€n jag skulle vilja Ă€ven pĂ„ de mindre blĂ„siga och plattare sektionerna.
Jag bet mig kvar, och efterhand kÀndes det faktiskt lite bÀttre. Varv tvÄ var lite mer rytmisk och jag började kÀnna igen löpningen lite mer. Ut pÄ varv tre visste jag att jag skulle hÀnga mig kvar, frÄgan var bara om jag hade nÄgot i benen för den avslutande (och avgörande) farthöjningen..? Efter att ha tittat pÄ filmen frÄn loppet ser sista varvet klart bÀst ut löpmÀssigt, och jag hade nog kunnat fortsÀtta i samma fart nÄt varv till. TyvÀrr fanns det ingen mer vÀxel utan gummibandet strÀcktes rejÀlt in mot mÄlomrÄdet och vÀl pÄ blÄa mattan var jag ett par sekunder efter. Jag drog igÄng det som fanns i kroppen i hopp om att Rachel kanske skulle stumna, men det rÀckte inte riktigt till. SÄ det blev ett Brons.
MEN EN BRONSMEDALJ pÄ EUROPEAN GAMES!
Det Ă€r lĂ€ngesedan jag kĂ€nt mig sĂ„ stolt och glad.Â
Inte sÄ mycket för sjÀlva loppet, utan för de sista tvÄ Ären nÀr det bara varit slit och skador och motvind. Jag har försökt intala mig sjÀlv att det kommer slÀppa, det kommer bli bÀttre. Men nÀr det gÄng pÄ gÄng bara blir bakslag har det varit svÄrt att se det hÀnda.
Men sÄ plötsligt stÄr man hÀr. Med flaggan hissad över lÀktaren och en tung mÀsterskapsmedalj runt halsen.
Och dÄ Àr det banne mig vÀrt allt slit, alla tÄrar och orÀkneliga timmar pÄ sjukgymnastbÀnken.
