Vilken cykelsommar det blev

Dubbla SM guld i Linje och Tempo följt av en World Tour Debut.

Cykel alltså.

Vi pratar cykel och inte triathlon.

Bara för att göra en sak klar; cykel är en del av triathlon – men cykelsport är nÃ¥got helt annat än att tävla i triathlon.

Dynamiken, kravprofilen och hur det taktiskt är uppbyggt. 

Väl medveten om att jag trots mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ elitnivÃ¥ inom idrott här var orutinerad och en newbie var det med skräckblandad förtjusning jag ställde mig pÃ¥ startlinjen. 

UCI tävlingen i VÃ¥rgÃ¥rda som är en del av Womens World Tour hade alla topplag pÃ¥ plats, totalt ca 150 Ã¥kare. Banan bjöd pÃ¥ 144km uppbyggt av ett längre varv följt av 6st korta. Vi hade totalt 8st grusvägspartier att ta oss igenom sÃ¥ ca 20% av cyklingen skedde i skogen pÃ¥ tvÃ¥ led genom snirkliga grusiga smÃ¥vägar. 

Den absolut största skillnaden frÃ¥n cyklingen jag “är van vid” är positionskriget i lungan. Inte ens pÃ¥ en VM-Series tävling i triathlon är det nÃ¥got man behöver fundera pÃ¥ nämnvärt. I triathlon har jag ocksÃ¥ en plats, ett namn, och det nästan förväntas att jag ska sitta lÃ¥ngt fram. Jag behöver inte kriga för den.

Vi är inte heller 150 personer stor klunga pÃ¥ en smal landsväg utan oftast max 15-20 tjejer varav mÃ¥nga är nöjda med att sitta lÃ¥ngt bak och bara glida med. 

Att hÃ¥lla sig högt uppe utan att ta vind var dagens utmaning. Antingen satt jag för högt upp (och fick skäll av de andra svenska tjejerna pÃ¥ laget att inte ta för mycket vind!) eller sÃ¥ fann jag mig glidandes bakÃ¥t i klungan. Ibland hade jag en bra position för att plötsligt upptäcka att ca 20 tjejer plötsligt tagit sig förbi i sista svängen in pÃ¥ grusvägen. 

De kör tufft och tight och hittar luckor i klungan där jag inte riktigt sÃ¥g att det fanns plats. Efter ca halva loppet kände jag mig faktiskt med bekväm med hur tight det var och hittade lite teknik i hur man skulle fÃ¥ fram styret för att ta en plats – men lagom till det började jag bli sliten i benen av alla accelerationer och igÃ¥ngdrag. 

In pÃ¥ de lite mindre varven var jag fortfarande kvar i huvudklungan men tightare varv med mer tekniska partier gör det ocksÃ¥ mer krävande när man sitter i svansen. 

Ut ur stan pÃ¥ nästa sista varvet tok-krampade jag i ena benet. Jag trodde att jag nog skulle fÃ¥ kliva av och leta upp en bil för att alls kunna ta mig tillbaka till mÃ¥l. Efter lite lirkande med benet fick jag krampen att släppa, och tur för mig lugnade sig tempot i klungan just dÃ¥ – sÃ¥ pÃ¥ nÃ¥t sätt lyckades jag sitta kvar. Uppför  Hägrungabacken ut pÃ¥ sista varvet kördes det hÃ¥rt och jag hade problem. Benen var pÃ¥ krampgränsen och det gick inte att trycka mer än precis under just den. Bakre delen av fältet var en enda lÃ¥ng rad med smÃ¥ luckor som jag lyckades gneta mig förbi och pÃ¥ toppen var jag ändÃ¥ precis bakom huvudklungan. 

Ingen av de andra var så intresserade av att ta ikapp, de hade säkert lagkamrater uppe i klungan och deras jobb för dagen var ju klart. För mig fanns det personlig prestige i att försöka slita mig tillbaka till klungan och kanske gå mål med just huvudklungan.

Vi kom i kapp men nu började jag bli riktigt krispig. I de sista 5km finns det en gnetig grusvägssektion där det alltid körts rätt hÃ¥rt tidigare varv. Jag gick helt pÃ¥ rött för att hÃ¥lla hjul och när det sen kom en fartökning uppför asfaltsbacken ut frÃ¥n grusvägen var jag kokt. 

Det är lite av en ny upplevelse.

Jag tror aldrig jag har tvingats släppa hjul på på en VM-Series tävling eller någon svensk landsvägstävling. Nu gick tåget och jag såg mig parkerad med benen rätt ut.

Det var 2km kvar och med en stundande sprint skulle farten bara bli högre och högre och att “köra ikapp” klungan fanns inte pÃ¥ kartan. 

 

Jag gick i mÃ¥l ca 40sekunder efter Bastianelli som slog Marianne Vos i spurten. 

Trött, förstörd i benen men ganska nöjd ändÃ¥. 

Min “profil” och det jag tränar för pÃ¥ cykel är att köra hÃ¥rt och jämt. Jag har en väldigt bra tröskel och efficiency att ligga och trycka bra länga. Att konstant köra “pÃ¥ och av” och hela tiden gÃ¥ upp i det övre registret där jag väldigt sällan befinner mig i träning var tufft. Väldigt tufft. 

Men som en första upplevelse och erfarenhet av cyklingen pÃ¥ den här nivÃ¥n ger jag mig själv godkänt.