Fortsatta hälseneproblem och ingen start i WTS Stockholm

 

Tyvärr blir det ingen VM-deltävling i Stockholm för mig.

I år heller.

Det är svårt att få i skrift den besvikelse och uppgivenhet jag känner över kroppen och dess oförmåga att hålla ihop.

Ledorden inför året var att inte stressa fram någonting. Inte pressa kroppen utan ge den tid och möjlighet att byggas upp från grunden till en robust och stark kropp som ska tåla belastning.

Robust. Något som jag skulle beskrivit mig själv som i början av min elitkarriär. Stark, robust och med ett tjockt pannben. Nu känns det som att det bara är pannbenet som är kvar i originalskick. På gott och ont.
Anledningen till att jag inte kommer att kunna tävla i Stockholm är min hälsena. 

Den började krångla strax efter OS i Rio med stela vader och troligtvis en liten bristning under löpmomentet på Världscupen i Equador en månad senare.

Det visste vi inte då (att det var en bristning) utan ett ultraljud hemma i Stockholm visade ingen egentlig skada.

Enligt ultraljudet såg strukturen oelastisk ut men teoretiskt borde det inte vara något problem för att kunna återuppta löpningen relativt snart. En klassisk överansträgning alltså. Skönt.

Men när jag senare började jogga lite dök en ny smärta upp på insidan av hälen, med rädsla för en inflammation stoppade vi all löpning och satte in en kur antiinflammatoriskt. Två veckor senare åkte jag iväg för att avsluta säsongen med en tävling på Aruba (sprint) och Bahamas (en tre-dagars tävling).

Det gick inte riktigt (såklart), löpningen kunde jag precis ta mig igenom på Aruba men ömheten på hälen sped sig och hälsenan blev ömmare och ömmare. Efter andra löpningen på andra etappen fick jag bryta loppet på Bahamas.

Stopp. Bryt. Börja om. 

Med massor av tid fick senan den vila den behövde, gym och rehab programmet utfördes prickfritt. Trots det tog det tid. Längre tid en det “borde”. Längre tid än vad handboken föreskrev.

Det var inte förrän ett par veckor innan höghöjdslägret i Sierra Nevada i Maj jag kunde börja jogga igen. Men dÃ¥ funkade det äntligen. Vi var försiktiga. Började med att “gÃ¥ pÃ¥ tur” och lyssnade pÃ¥ kroppen. Progressionen var fin och löpningen började kännas bra.

Jag gjorde debut på tävlingsbanan (IM 70,3 Mallorca) och åkte sedan på en Världscup och en Bundesliga tävling. Men där tog det slut. Morgonen efter Bundesliga tävlingen i Kraichgau vaknade jag med en stel sena. Vi ursäktade stelheten med tävlingsskor och för säsongen snabb löpning och benen fick ett par lugna dagar. Trots det blev läget värre och värre under veckan och alla symptom på hälseneinflammation kom tillbaka.

Ingen förstod riktigt varför.

Efter tre veckors full löpvila var läget oförändrat. Efter sex veckor likasÃ¥. Ännu mer frÃ¥getecken. Den “borde ju” vara bra nu. Enligt instuktionsboken borde senan bli bra med 6 veckors vila och rehab.

Jag var trött och less på att vänta och se.

Dödstrött på att vara skadad.

När jag fick möjligheten att Ã¥ka ner till Dr Muller Wohlfart’s klinik i München tog jag den.
Skador är komplicerade och frestar inte bara på kroppen utan också på det mentala och emotionella. Efter år av en massa energi lagd på just skador börjar jag bli trött, trött i själen på skador. Att hela tiden åka bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan.
Vad som skiljer Muller Wohlfart från de flesta andra är att de går till botten med problemet.

Problem med hälsenan? De började med en röntgen på rygg och bäcken. Sen en kontrastmagnetröntgen på hälsenan och fot. . Med en klar bild av problemet följde sen en ganska aggressiv behandlingsplan. De behandlar på ett sätt man inte riktigt gör i Sverige. Strålning, aggressiv sjukgymnastik och tätt samarbete med kiropraktor.

Men efter 4 års slit, frustration och pressande av kroppen fick jag kanske lite klarhet i varför kroppen trilskats så mycket.

Disken mellan kotorna L4 och L5 är nästan helt borta i min rygg, komprimerad.  Det gör att nerver irriteras och att belastningen ökar nÃ¥got enormt pÃ¥ andra strukturer. En bristning pÃ¥ baksida lÃ¥r (höger sida), vadbristningar (höger sida), hälseinflammation (höger sena)  – det finns ett samband och en anledning till mina skadeproblem de sista Ã¥ren.

Trots minutiös rehab, physio och försiktig träning har jag inte kommit vidare ut ur skadorna. Ett problem har följts av ett annat. Min ryggen är troligtvis förklaringen, -och anledningen till att jag fått leta något enormt efter den förlorade elasticiteten i löpsteget.

Fasen vad jag letat efter “löpkänslan” de sista Ã¥ren. Ni som sÃ¥g loppen i Baku 2015 och Hamburg 2016 vet att jag haft problem med min rygg. Det har ofta tagit en 500m innan jag har kunnat räta ut mig och springa rakt efter att ha fastnat i nÃ¥gon form sv framÃ¥tlutad cykelställning. Björn Sverre har kliat sig i huvudet dÃ¥ jag inte blivit bättre med styrketräning utan tvärtom fÃ¥tt ont och mer problem. Med den back up och mängd hjälp jag haft med rehab, massage och styrka borde jag varit starkare än starkast och varit tillbaka pÃ¥ banan för en kick-ass säsong.
En annan sak man hittade i München var en ärrbildning på senan, precis i fästet på hälen. Detta var nog orsaken till att inflammationen kom tillbaka nu i Juni efter att ha kunnat springa ett tag.

Och det var nog det som hände i Ecuador när jag kände att något liksom brast i underbenet och vaden krampade ihop.

En bristning som man inte sÃ¥g pÃ¥ ultraljudet och som därför gjorde att vi försökte fortsätta säsongen. Det var därför det tog sÃ¥ lÃ¥ng tid för min “inflammation” att lägga sig.
Så, lite klokare på min kropp och med förståelse för varför känns det bättre att åka hemåt igen. Under tiden i München behandlades jag aggressivt från alla håll, detta för att påskynda läkprocessen.
Men jag är långt ifrån klar och har väldigt mycket rehab framför mig när jag kommer hem.

Dels för att få tillbaka funktionen i hälsenan. Men dels, eller framför allt för att stärka upp min rygg. Tyvärr kan jag inte få en ny disk men enligt vad läkarna säger borde det kunna gå att få någorlunda ordning på ryggen igen. Utöver jobb och rehab behöver jag också tid. Tid för inflammationen att lägga sig och kroppen repa sig.

PÃ¥ väg till Munchen hade jag hoppats pÃ¥ en snabb lösning, pÃ¥ att fÃ¥ höra orden “det där är ingen fara, den där senan ska vi ha kontroll pÃ¥ om ett par dagar. Du kommer att kunna köra VM-Serien i Stockholm.”

De orden fick jag tyvärr inte höra.

Men, jag hoppas att besöket ska ha skyndat på processen och förkortat tiden på vägen tillbaka på banan.

Oavsett så gav det lite klarhet till varför min kropp inte fungerat som jag har velat. Och det är ett väldigt bra steg i rätt riktning. 

Tyvärr kommer jag alltså inte att kunna köra VM-Serien i Stockholm. Inte heller Beijing International Triathlon om tre veckor. Eftersom säsongen är såpass nära slutet kommer jag att avsluta säsongen, ta lite vila och komma igen.

Jag fick ingen “den här kroppen är slut” stämpel i München – utan tvärtom. Positiva ord om att det här kommer att bli bra. Jag har bästa möjliga läkarvÃ¥rd i ryggen och är fast beslutad om att fÃ¥ ordning pÃ¥ denna kroppen.

Motorn är för bra och pannbenet för tjockt för att ge sig för lite uppförsbackar….

Även om jag inte kommer att kunna tävla i Stockholm så kommer jag att finnas på plats. 

VM-serien i Stockholm är en av de mest omtyckta i sporten och många av mina vänner och kollegor ser framemot att få komma hit och tävla på en av världen bästa banor. Kom förbi, heja gärnet på rejset och säg hej till mig.

Jag kan behöva en kram och lite glada ansikten därute.