VM-Serien i Yokohama och de sista OS-poängen

 

Efter två års tävlande stängde den Olympiska kval perioden för triathlon i Yokohama i lördags. 

Två perioder med ett max antal på 15 stycken tävlingar fick räknas.

För mig har jag enbart ett resultat att räkna till den första perioden och var beroende av det här sista året för att samla ihop maximalt med poäng.

Krafttaget började i höstas då jag körde Världscuperna Cozumel, Alanya och Tongyeong i oktober månad. Sedan var det tre månaders träning och uppbyggnad i Sydafrika under vintern innan vi gav oss på nästa fas av tävlingar.  Abu Dhabi WTS inledde första helgen i mars följt av Mooloolaba WC, Gold Coast WC, Cape Town WTS, Cagliari WC och nu sist Yokohama WTS.

Mycket tävlingar, långa resor och fokus på poäng, poäng poäng… 

Totalt har jag varit hemma i Sverige ca tre veckor det sista halvåret, två i november och en nu mellan Cape town och Cagliari. En del i processen och en nödvändighet för att möjliggöra bästa möjliga träning och förberedelser.

Största målet var alltså att samla poäng och säkra en nationsplats till Sverige, i processen hoppades jag på resultat tillräckligt för att få klartecken från SOK. 

En topp 8 på en VM-Series tävling hade säkrat en sådan plats.

I Abu Dhabi var jag 10:a och 2 sekunder från en topp 8. Vi var sex stycken tjejer som spurtade om plats 7 till 12. VM-Series tävling nummer två var Gold Coast, formen var snäppet bättre där men dagen före började jag känna mig dålig och på morgonen var jag väldigt orolig för hur jag ens skulle kunna genomföra loppet. Illamående, hög puls och trötthet – vaknade med 65 i vilopuls på morgonen och fick aldrig riktigt igång kroppen. DNF. Två veckor senare väntade Cape Town där det blev en 12:e plats på en tävling där i princip hela fältet började löpmomentet tillsammans. Det innebar att det bara fanns en chans kvar för en topp 8, men med DNF’en i Gold Coast innebar också att jag var kort på poäng.

 

Med mig till Yokohama hade jag pojkvän Calle och Osteopat Leon Spiller för support, tillsammans fick vi till några riktigt bra dagar med träning, massage och kände att vi fick koll på läget.

Jag visste att det skulle krävas något ganska speciellt för en absolut topp placering – men förutsättningarna var bra och det fanns absolut ingen anledning till att jag skulle köra dåligt.

Loppet började bra och jag fick stå bredvid träningskompis Mari Rabie på pontonen. Inte bara en snabb höft att simma på utan också nån som inte har intresse av att slåss eller fightas. Det gör helt klart livet lättare. Jag fick ytterlinjen runt bojen och låg ok med vid första varvningen, sen klättrade jag upp lite under fältet under andra varvet. Som alltid är det en skön känsla att sitta säkert i huvudgruppen från början av loppet och hela tiden ha koll på läget. Tyvärr var det en relativt stor grupp från början och ingen som direkt hade intresse av att ta kommandot eller köra på.

Med OS-kval hos amerikanskorna, kanadensiskorna, tyskorna och australienskorna var det det många ”lopp i loppet” och folk satt och passade mest på varandra. En 40 sekunder bakom oss låg en mindre klunga med  en högst motiverad Ashley Gentle i spets – hennes motivation var större än klungans och efter ett par varv hade de kört i kapp och återigen blev det en tävling med hela klungan samlad inför löpmomentet.

Jag var lite nervös inför löpningen, med sista tidens många och långväga tävlingar var det längesedan jag hade fått ett större oavbrutet träningsblock i benen. Som vanligt gick det fort ut ur T2 och fokus låg på att hitta en bra rytm och försöka slappna av i det att man får igång löpbenen. Planen var att vara lite kall och inte dras med alltför mycket då det är lätt att tänja bågen lite för högt och sen få betala för det på sista varven. Efter första varvet hade det etablerats några mindre grupper med lite rörelse fram och tillbaka. Några i spets som blev väldigt trötta och gled bakåt, medan andra jobbade sig förbi och framåt.

Kroppen funkade bra och det fanns en hyfsat bra känsla att springa med, tyvärr fick jag ingen jättefart på benen.

Jag sprang med det som fanns – men jag skulle behövt springa mer och resa/tävla mindre sista månaden för att springa fortare. 

I mål blev det en medioker 22:a plats.

Besviken.

Efter Abu Dhabi och Cape Town vet jag att det finns kapacitet för mer och mina förhoppningar var att leverera mer och bättre än då.

Men resultatet bärgade trots det en OS-plats (nationsplats) så en av uppgifterna för helgen kunde jag bocka av.

Så nu är det upp till SOK att ta beslut huruvida jag får en plats i den svenska OS-truppen.

Jag har ett par veckors lugn framför mig hemma i Stockholm innan det bär av mot årets höghöjdsläger i Morzine.

Dags att njuta av lite svensk försommarträning…