Ironman Hawaii 2023
October 23rd, 2023 av Lisa
Årets upplaga var mitt tredje VM på distansen men enbart andra start på just Hawaii. Med fjolårets erfarenheter i bagaget körde vi lite copy paste metoden med värmeacklimatisering i garaget på hemmaplan innan utresan så att vi var på plats två veckor före tävlingen. Hawaii är varmt och fuktigt och krävande på ett sätt ingen annan Ironman jag kört varit. En stor skillnad med just VM för oss också är själva startfältet. På de flesta andra Ironmanlopp är fälten mindre och avstånden större viket innebär att man taktsikt i större utsträckning kan köra sitt eget lopp. Hawaii med 55 startande damer som alla håller högsta kvalitet ger en annan dynamik.
Träningen på plats startade bra och vi fick till ett antal väldigt lovande pass i värmen, sen åkte jag på en förkylning en dryg vecka kvar till start och tvingades ändra om en del i planan. Det blev en fin balansgång mellan att låta kroppen vila och hämta sig, samtidigt ge den en viss stimuli för att inte stå helt oförberedd inför uppgiften.
Status dagen innan tävling var ok men inte helt 100%. Med det sköt jag det mentalt åt sidan och hoppades adrenalinet skulle sköta sista biten åt mig under tävlingen.
Det är en väldigt speciell stämning när man kommer ner till piren tidigt på morgonen, mörkret är kompakt, fukten hög och nervositeten nästan något man kan ta på. Årets upplaga var också speciellt på det sätt att det var ett VM enbart för kvinnor. Vi var alltså 2200 tjejer som pumpade däck, fyllde på våra vätskesystem och såg till att allt satt som det ska på cyklarna.
15minuter före start var det upprop och presentation av proffsfältet, vi samlades på den lilla stranden på Dig-Me beach innan vi fick klartecken att hoppa i vattnet och simma ut till starten en 150m bort.
Efter en oändligt lång av vattentrampande för att hålla oss bakom startbojarna avfyrades äntligen kanon och vi var iväg.
Starten var hektisk som förväntat och mer en känsla likt en VM-Series start än en Ironman. Det var många snabba simmare med i år och jag fick använda mig av hela mitt register för att positionerna mig någorlunda ok i fältet. Efter ett tag hade vi blivit en grupp där farten kändes jämn och lagom. Jag kunde börja slappna av och fokusera på rytmen och andningen.
Simningen klockades på 54:08 vilket satta mig bland huvuddelen av favoriterna.
Inledningen på cykeln var stressig och när vi efter första loopen runt själva Kona kom ut på Queen K Highway var det en väldigt lång rad av cyklar som radade upp sig framför mig. Reglerna är komplicerade och efter förra årets många penalties var jag extremt rädd att åka på något onödigt tidsstraff utan cyklade extremt försiktigt. Reglerna säger att man måste hålla 12m till framförvarande cyklist, man får aldrig backa ur en “drafting zon” utan bara köra om. Det innebär att man inte kan köra om någon om inte den har en större lycka till framförvarande än 12m, alternativt måste man köra om hela raden av cyklister (då får man 25s på sig att passera varje cyklist) vilket är en väldigt stor insats när det gäller intensitet. Jag säkrade upp med att hålla ca 20m och avvaktade med att se när lyckor uppstod i raden och passade då på att köra om.
Det tog cirka 6mil att komma upp mot täten av gruppen (Ironman är tålamodets sport…) och då var vi i början av den längre klättringen upp mot vändpunkten i Hawi.
Av erfarenhet är Hawi ett bra ställe att börja sätta press på folk och jag satte in en “attack” (fartökning på IM-språk). Jag fick lucka bakåt och såg att jag började närma mig Daniela Ryf som då låg trea på banan med enbart Taylor Knibb och Lucy Charles framför. Vid vändpunkten var jag ikapp Daniela och Laura Philipp och Jocelyn McCauley hade jagat ikapp mig. Daniela släppte med nervägen och jag, Laura och Jocelyn höll ihop vägen tillbaka in till T2.
Generellt så var cyklingen varmare än i fjol, inget molntäcke och minimalt med vind gjorde verkligen att tempen höjdes tidigt på dagen. Cykeltid: 4h38
Ut på löpningen var det full fokus på att hitta farten (inte för fort), rytmen och att tidigt få i sig mer vatten och is i dräkten. Jag har alltid en strikt plan för energiintaget (1 gel/30g CHO var 20:e minut) som jag försöker följa så noggrant som möjligt för att inte lämna något åt känsla eller lust (vilket jag lärt mig funkar dåligt på en ironman). Jag upplevde det tidigt som väldigt varmt och la lite extra tid på varje kontroll för att få tag på is och ispåsar och lite extra dricka. Benen kändes ganska ok och fram till 25-30km låg jag ända bra med på måltiden jag hade med löpning strax över 3hr. I Energy Lab började benen vackla och någonstans där slutade jag att titta på pulsen och mellantiderna utan bara fokusera på det som gjorde att benen fortsatte röra sig framåt. I mål gick jag på en 3h11 löpning och slutade på position 9.
Nöjd? Mja, självklart var förväntningarna högre ställda efter förra årets 5:e plats. Jag hade också ett högre satt mål med löpningen och kände att jag inte riktigt fick ut kapacitet jag har på cykeln. Trots det körde jag ändå 5min snabbare än förra året, 5 av tjejerna framför mig satte tider som gick in på Top 10 Fastest Times på Hawaii och Lucy satte nytt banrekord. Det är bara att konstatera att nivån på Ironman nu är bästa någonsin på damsidan. Det är en häftig tid att verka i!
Efter målgång blev jag riktigt dålig och hamnade i sjukvårdstältet, magen kollapsade och jag var illamående. Efter ett dropp och ett par timmars observation blev jag utsläppt men fortsatte kräkas på vägen hem. Natten blev tuff och det var inte förrän på morgonen dagen efter jag fick i mig fast föda för första gången sedan frukosten innan tävlingen 24hr tidigare. Så I backspegeln får man väl ge att kroppen lämnade vad den hade ute på banan och mer än så är svårt att begära av den.
Jag summerar de sista två åren med tre VM-starter, tre topp-10 placeringar och en ny bästa tid på Hawaii.
Stort tack till Calle och Björn på plats för all magiskt support under hela tiden på Hawaii, och till Fredrik och Bella som på hemmaplan gjort allt vad du kunnat för att få mig till start i bästa möjliga skick.
