Det blev en rejäl skrämsel hicka veckan efter Sydney.

En lång resa över till USA, en förkylning och ett par väldigt lugna dagar för att återhämta kroppen.

Ett lugn l̦ppass p̴ onsdagen Рoch en ̦m vad morgonen efter.

På plats i Sedona blev jag behandlad av Rick (vår physical therapist) i förhoppning om att det skulle ge med sig med lite ordentliga tummar, vila och avlastning. När det på torsdagen fortfarande inte kändes bra åkte vi upp till sjukhuset i Flagstaff och gjorde ett ultraljud.

Behandlande doktor på plats kunde med hjälp av Ultraljudsbilderna från Canberra i November se en bristning i samma område som i höstas.

En ynka 18mm svaghet som satt stopp för min löpning.

Och kommande VM Series deltävling i San Diego.

SÃ¥ det blev en veckas intensivt cyklande och simmande.

Det blev upprepade samtal hem till Sverige för att rådgöra med medicinsk support på hemmaplan.

Och åter igen fann jag mitt tålamod testat till bristnings gränsen.

Andas. Det kommer att lösa sig.

Vi bestämde oss för att inte behandla med kortison eller göra en plasma injektion – utan istället ge kroppen en chans att läka. Och sedan noggrant bygga upp med rehab för att stärka upp vaden frÃ¥n alla möjliga olika hÃ¥ll.

Det har gått bra faktiskt.

Jag är tillbaka i löpskorna och har sprungit upp till en timme igen (noggrant tejpad och uppvärmd före). Vi kör styrka och snabba fötter/saq arbete alternerande i gymmet.

Och jag bombar på med cykel och simning.

Trots motgÃ¥ngarna med vaden har jag tvÃ¥ av de tuffaste veckorna volym mässigt bakom mig.  Ett antal 4-5h lÃ¥nga solo cykelpass med tempo intervaller. Set med 40×100 s 1.20 eller 20×200 s 2.40 (yards) i poolen.  Volym, uthÃ¥llighet, bas….

I morse lämnade mina träningskamrater för VM Series deltävlingen i San Diego. Det är givetvis med blandade känslor jag är kvar här uppe i Sedona. Men om det är en sak som jag börjar lära mig om min sport, så är det hur viktigt det är att kunna anpassa sig till situationen och göra det bästa av det.

SÃ¥ nu har jag en knapp vecka kvar i Sedona.

En vecka av höghöjd, solo träning och en tillfrisknande kropp.

Det ser ljust ut igen.

ARLA är en av SOK’s huvudsponsorer – och de kör nu en kampanj inför OS i London.

Jag fick äran att ambassadera för triathlon – och mjölk.

Två bra saker i livet.

Jag slutade på en 17:e plats i dagens ITU Sydney World Triathlon Series tävling.

Det kunde gått bättre,

och det skulle också kunnat ha gått mycket sämre.

Facit blev godkänt men med hemläxa.

Den lyder FART och SNABBHET.

Simningen blev som hoppats stabil och jag låg med i huvudklungan upp ur vattnet. Lite problem att få av våtdräkten plus några extra sekunder för att se till att alla armar och ben (på våtdräkten) var på plats nere i lådan gav mig en långsam växling och lite onödigt jobb i första backen.

Cykeln avlöpte utan dramatik. Synd bara att vi inte kunde hÃ¥lla ifrÃ¥n att andra klungan kom ikapp. En 60 tjejer som börjar löpningen tillsammans, blir…  väldigt mÃ¥nga tjejer.

Tyvärr saknar jag ännu farten som behövs på den här nivån.

Jag har avverkar ett stort bas block, jag känner mig stark – men inte tävlingsfit.

Kommande fyra veckor [fram till San diego] kommer att fÃ¥ se lite mer specifika träningspass….

Tävlingen vanns av australiensiska Erin Densham följt av Helen Jenkins (GBR) och Andrea Hewitt (NZ).