Äntligen!

Efter dryga tre veckor i bergen med bra oavbruten träning var det dags att testa kroppen.

Vi hade blivit inbjudna till en av deltävlingarna i den Schweiziska serien, en dubbel super sprint i Zug.

Ett varv p̴ 300m simning, tre varv p̴ 6km cykel samt fyra varv av 2km l̦pning Рx2.

Utan vila emellan.

Det var ingen stor tävling, men med både träningspartner Sarah Groff och OS klara Daniela Ryf skulle det ändå bli ett starkt fält.

Kroppen skötte sig utmärkt och jag fick de kvitton jag behövde.

Jag gick loss på andra cyklingen och fick en rejäl lucka. Kunde sedan dryga ut den lite mer på det avslutande löpmomentet.

Att få känna sig lätt och stark igen var något jag längtat efter extremt mycket det här året.

Nu väntar en halv veckas fortsatt träning i Davos – sedan en bilresa ner till Kitzbüehl och lite välbehövlig vila [inför VM Series tävlingen].

Det är inte varje dag man får prova på något helt nytt.

Cykla är något jag är ganska van vid, och tycker jag har en hyfsad idé om hur det går till.

Men när jag fick komma upp på Specialized nya Turbo bike idag fick jag en helt nya upplevelse.

En liten förklädd kraft maskin. Ser ut som en vanlig cykel, är helt tyst – men gÃ¥r fort som min scooter.

Fast då får jag väl erkänna att min scooter kanske inte är de snabbaste av fordon, men ändå. Vilken känsla.

Batteriet fullladdat, utan någon extrem motvind eller alpbackar kan man hålla en 45km/h i dryga timmen.

Jag förstår att Ivan på Specialized affären i Davos frågade om jag hade körkort.

Egentligen skulle jag bara in och hämta min nya tempo hjälm.

Men jag är glad att en gles busstid tabell gav mig lite extra tid att leka idag.

Mer e-bikes at folket!

Så var man på plats uppe i bergen igen.

Mitt femte (!) år i Davos.

Den lilla staden belägen 2,5 timmes tågresa från Zürich och i skuggan av storebror St Moritz.

En plats med berg, en liten pool, mjuka stigar, tunn luft och en himla massa jädra annama.

Det är här uppe bitarna brukar falla på plats för mig.

Om det är den tunna alpluften eller tidpunkten på året låter jag bli att spekulera i. Men sakta börjar kuggarna komma i rullning och formen närma sig.

Efter bakslaget i USA, rehab tid och mer än måttligt av tid spenderat i cykelsadeln  är det skönt att vara tillbaka i full träningen igen.

Oron över att skadan skall slå upp igen, eller att något annat skall hända har lagt sig. Huvudet litar på kroppen, kroppen sköter sig -och Lisa är nöjd.

Jag lägger lÃ¥ngpass, bergspass, simpass, intervallpass, massagepass… och alla andra pass dagarna fylls upp av i banken.

Tack och lov för Davos.