Det blev den värsta tänkbara uppladdningen -med bästa tänkbara utgången!

Efter 6 deltävlingar och en Final slutade jag högst upp i poängställningen.

Världsmästare.

Smaka på den.

Då var det dags för sista och avslutande tävlingen i årets upplaga av ITU World Triathlon Series. 

The Grand Final. 

Tävlingen som väger lite tyngre – och kommer att bli det slutgiltiga avgörandet för VM titeln.

Efter en seg start där fokus var riktat enbart mot OS i London – har jag nu lyckats samla tillräckligt mycket poäng för att ha chans pÃ¥ guldet.

Jag sitter pÃ¥ plats #2 i rankingen – 30 poäng efter australiensiska Erin Densham.

30 poäng är inte så mycket i VM-final sammanhang.

Men det innebär givetvis att jag måste slå henne. Med minst en placering.

Undrar om hon känner sig som en levande mÃ¥ltavla…?

Jag landade i Auckland sent i tisdags eftermiddag och haft tid att bekanta mig med banan och vädret.

Det kommer att bli en tuff dag. Cyklingen är troligen den mest krävande cykelbanan vi sett i VM-Serien hitintills. 

Vattnet är knappa 15 grader – och vinden kall.

Inget smöråkande längs med en palmklädd strand här inte. 

Men det känns bra, rättvist pÃ¥ nÃ¥gotvis. Om det nu ska bli en duell om guldet – lÃ¥t det bli en riktigt tuff sÃ¥dan.

Loppet kommer att direktsändas av Svt klockan 01:20 – 03:30

Vad har varit nyckeln till de två senaste tävlingarna?

Det som skiljt podium placeringarna från de höge numrerna och varit avgörande mot slutet av loppet?

Jag skulle säga motivation, hunger och huvud. 

Vi vet alla ungefär vad som krävs träningsmässigt för att hålla oss i form. Vi tog oss dit lagom till augusti och det är ingen större konst att försöka hålla kvar den formen.

Men det krävs en vilja och en ork att göra så.

Huvuddelen av fältet är trött. Utpumpat efter en lång säsong av OS kval, uttagningar, formtoppning och träningsläger. Bo i resväska, ligga på läger och konstant press på att prestera har sitt pris.

SÃ¥ när jag och Darren satt ner och strukturerade upp den sista delen av säsongen – det sista lägret mellan Yokohama och Auckland – kom vi fram till följande alternativ.

Kona. 

Nej jag ska inte tävla. Jag är inte här för att reka inför nästa år.

Däremot hoppas jag pÃ¥ att bli inspirerad, motiverad – och bokstavligt talas matas med triathlonglädje.

För på vilken annan plats i världen finns det så mycket kärlek för sporten som i just Kailua-Kona?!

Imorgon bitti väntar ett simpass med Chrissie Wellington. 

Senare i veckan en brunch med Specialized’s IM crew.

Däremellan åtskilliga pass tillsammans med Anne Haug och Jodie Stimpson. Snabba sådana som skall förbereda oss för det ganska brutala loppet som väntar i Auckland.