Det var stor kick off inför ITU Stockholm World Triathlon Series pÄ Huvudstabadet ikvÀll.
SVT var pÄ plats för att förhöra sig om dagslÀget och hur foten uppför sig.
Se hela intervjun pÄ SVT Play.
Bilden har absolut inget med Neptuniaden att göra.
Ett av mina mĂ„l med 2013 Ă€r att öka kapaciteten i de tre olika disciplinerna – och samla nya erfarenheter.
Helgens start i Neptuniaden pÄ Eriksdalsbadet var ett praktexempel pÄ hur detta skall uppnÄs i praktiken.
Jag har aldrig varit med pĂ„ en simtĂ€vling tidigare.Â
Aldrig som i inte en enda gĂ„ng under mitt 28 Ă„riga liv har jag stĂ„tt pĂ„ en startpall med tidtagning, publik och licensnummer förut.Â
Trots ganska idogt tÀvlande över hela vÀrlden, stora mÀsterskapstÀvlingar samt ett par OS i ryggen kÀnde jag mig som en nybörjare.
Jag fick snegla pÄ mina mottÀvlande för att veta nÀr jag fick lov att kliva upp pÄ pallen, var och hur man simmar in och andra rutiner som hör simtÀvlingar till.
För mig sker mycket trĂ€ning nĂ€r jag Ă€r vĂ€ldigt trött. Det handlar oftast om att knegla sig igenom pass, lĂ€ra sig trĂ€na nĂ€r man Ă€r trött – och vĂ„ga bortse frĂ„n tider som inte Ă€r sĂ„ lysande. Jag har tryggheten med mig att nĂ€r jag vĂ€l slĂ€pper pĂ„ volymen sĂ„ svarar kroppen och tiderna kommer.
Denna trevliga tiden varar generellt i ett par dagar precis i anslutning till en större tÀvling.
SÄ för mig var det speciellt att ha en helg dÄ fokusen istÀllet lÄg pÄ att simma fort pÄ 200m (lördag) och 400m (söndag). Det Àr inte direkt sÄ att jag toppat mig inför uppgiften, men med den reducerade löpmÀngden bakom mig sÄ blev det per automatik en piggare kropp och bÀttre simning.
AlltsĂ„ – perfekt tajming att anvĂ€nda detta till att försöka höja högsta nivĂ„n och farten pĂ„ simningen.
Efter att ha bytt om och tagit mig in pĂ„ Eriksdalsbadet var det första jag slogs av det organiserade kaoset jag möttes av.Â
Inte sedan hÀsttiden och ponny hoppningstÀvlingar har jag sett ett sÄdant myller av barn, förÀldrar, resultatlistor och kaffemuggar i plast.
Heaten avlöste varandra och klasserna dĂ€rpĂ„. Barn i olika storlekar simmade vĂ€rmde upp, tĂ€vlade, vĂ€rmde ner, Ă„t frallor – pĂ„ repeat.
25 meters poolen var kaotisk. Det gÀllde att hitta en lucka dÀr det gick att hoppa i för att sedan hÄlla sin plats och försöka fÄ gjort det man skulle. Nog det nÀrmaste öppet vatten simning man kommer i en kommunal simbassÀng.
VÀl inne vid 50:an var det ordning och reda. Inmarch, boxar för överdragsklÀderna och procedurer att följa. En elektronisk start följt av en tavla med splittider, resultat och positioner. Coacher som febrilt skrev ner splittider, skrek pÄjagande tillrop och gav instruktioner pÄ hur loppet skulle genomföras.
Underbart sĂ€ger tĂ€vlingsmĂ€nniskan inom mig.Â
InsĂ„g snabbt att största faran för mig var att bli lite övertaggad och fullstĂ€ndigt simma mig sjĂ€lv i vĂ€ggen. In i vĂ€ggen mer som hallvĂ€gs in i loppet Ă€n en tafflig mĂ„lgĂ„ng dĂ„…
Det Àr underbart hÀrligt hur mycket lÀttare det gÄr att simma nÀr man Àr lite frÀsch. NÀr man nÀstan har en kÀnsla av att hÄlla i bromsen lite tidigt i loppet Àn att slita sig blÄ för att hÀnga med.
Jag lyckades ganska ok med att disponera loppet Àven om 3/4 var lite vÀl tung pÄ bÄde 200 och 400:ingen.
2.17 för 200 och 4.43 för 400.
Och just det, jag blev diskad pĂ„ 400:ingen…
Ett rookie misstake av lite för mycket svaj pÄ startpallen.
Petitesser đ
Med min simtrĂ€nare Fredrik Lundin’s hjĂ€lp kollade vi laktatet efterĂ„t och gick igenom loppet. KĂ€nslan, farthĂ„llningen och vad jag kan ta med mig in i kommande triathlontĂ€vlingar.
För visst fanns det en stark baktanke med distanserna Fredrik valt.
Första bojen pÄ VM Serien ligger ju oftast 300m frÄn pontonen.
NĂ„gonstans mitt emellan 200 och 400m ….
Det inledande tÀvlingsblocket blev ju inte direkt sÄ som jag hade hoppats.
Visst hade det varit roligt att komma hem med tre bucklor, en trött kropp och ett berg av sjÀlvförtroende.
Men.
SĂ€songstarterna blir sĂ€llan sĂ„ som jag skulle önskat…
Jag minns Sydney 2012, en 17:e plats och en avsaknad av löpform. Mooloolaba 2011 var en DNF dÄ jag hade löpförbud med en inflammerad sena. 2010 stod jag vid sidan om tillsammans med Darren pÄ samma bana, anledningen till att jag tvingats till ÄskÄdare har jag idag glömt. Eventuellt förtrÀngt.
Jag fick ett bra besked av kroppen pĂ„ Fuerteventura, solida trĂ€ningspass och en tĂ€vlingsdebut pĂ„ halv IM distans. Ett lopp som kĂ€ndes förvĂ„nansvĂ€rt starkt fram till löpbiten och kanske underströk vikten av att dricka och fĂ„ i sig tillrĂ€ckligt mĂ„nga kolhydrater under cyklingen. Loppet var lĂ„ngt ifrĂ„n en polerad performance – men kĂ€ndes som ett vĂ€ldigt bra utgĂ„ngslĂ€ge.
Veckan efter visste jag skulle bli otroligt viktigt för Ă„terhĂ€mtningen. St Anthony’s triathlon redan helgen efter, med ett otroligt starkt startfĂ€lt med mĂ„nga av mina ITU kollegor pĂ„ plats. Jag kom igĂ„ng ganska bra efter tvĂ„ dagar av vila efter Challenge Fuerteventura. Visst lite muskelömhet, men Ă€ndĂ„ ett ganska skönt tryck i benen. TyvĂ€rr blev den dĂ€r stelheten i fötterna inte bĂ€ttre, utan övergick i en ganska distinkt öm punkt i högerfoten. Vi stĂ€llde all form av löpaktivitet och hoppades pĂ„ att vilan och resan över skulle ge foten tillrĂ€ckligt med tid att repa sig.
TyvÀrr blev det inte sÄ.
En DNF i St Anthony’s och en DNS i St George.
Men, trots det en kĂ€nsla av att resan inte var gjord förgĂ€ves.  Det blev en studieresa istĂ€llet.Â
I St George fick jag chansen att bekanta mig nĂ€rmare med IM 70,3, rytmen dagarna inför tĂ€vlingen, kraven pĂ„ atleterna och proceduren kring tĂ€vlingen. Jag hade fĂ„tt i uppgift att vara “spotter” under tĂ€vlingsmorgonen. Den personen som sitter bak pĂ„ en motorcykel och rapporterar in toppdelen av fĂ€ltet till Ironman.com ‘s live blogg. SĂ„ istĂ€llet för att sjĂ€lv ligga ute pĂ„ banan satt jag pĂ„ första parkett och följde loppet i detalj. Hur tjejerna sĂ„g ut, vilken typ av anstrĂ€ngning de höll, vem som var stark och hur de tog vara pĂ„ det.
Kanske andra bÀsta alternativet efter att sjÀlv fÄ lov att tÀvla?
Och pÄ de hÀr typer av tÀvlingarna ser man ju sÀllan sina konkurrenter sÄ vÀrst ofta.
Utöver sjĂ€lva loppet fick jag ocksĂ„ med mig tvĂ„ viktiga trĂ€ningspass;Â
Ett varv pĂ„ simbanan i St. George – pĂ„ tid (coach Ludde med klockan pĂ„ kanten).
Ett varv pÄ banan i Las Vegas med kilometer 5 till 80 hÄrt i bÄgen (coach Ludde i bilen med vatten och kamera).
Och kanske viktigast av allt?
Jag hade möjlighet att sitta ner med Craig (Crowie) Alexander och prata trÀning och upplÀgg.
Jag kom tillbaka till Stockholm med en lite lagom blandning av arg och hungrig.Â
Redo att ge mig pÄ nÀsta trÀningblock och höja nivÄn inför nÀsta chans att dra mig pÄ tÀvlingsdrÀkten.
Hoppas största effekten en öm fot ska ge Àr bÀttre löpform.
|
|
|
|
