Foto: Catarina Axelsson
Om fjolÄret bjöd pÄ flyt och ostoppbarhet sÄ blev 2013 sÀsong det raka motsatta.
Jag antar att det var dumt att ge sig in i en sÀsong med problem och tro att de skall försvinna av sig sjÀlvt med tiden. De gör ju sÀllan det utan lite rejÀl vila och TLC frÄn rehab staben. Vila kanske dÄ framför allt.
Orden vila och sÀsong i samma mening Àr ingen favorit kombination i Nordéns vÀrld.
I Är kretsar problemen kring mina fötter. Det började med högerfoten och avlöstes halvvÀgs in i sÀsongen av vÀnsterfoten. NÄgon slags ironisk kroppslig balans?
NĂ€r jag lĂ€mnade Boulder kĂ€ndes det som att saker och ting började falla pĂ„ plats. Jag kunde trĂ€na pĂ„ ganska bra löpmĂ€ssigt, fick in bĂ„de fina lĂ„ngpass och lite backe. Ett hĂ„rdare aquathlon och lite snabb distans – utan att behöva halta i kaffemaskinen pĂ„följande morgon. Hoppet började tĂ€ndas och med en hĂ„rd 10 kilometare i Stockholm följt av lite fin lugn löpning innan Des Moines och Hy-Vee triathlon sĂ„g det lovande ut för en begynnande form.
TyvÀrr hÀnde nÄgot ute pÄ kullerstenarna i Gamla Stan. Efter tvÄ varv började foten göra ont, Àven om smÀrtan höll sig nÄgorlunda i schack förstod jag att lÀget inte lÀngre var sÄ ljust.
En MR röntgen pĂ„ mĂ„ndagen visade pĂ„ en mindre bristning i senan.Â
Ont, arg, besviken och lite ledsen.Â
Men fortfarande med en glimma hopp om att det skulle hinna lĂ€ka tillrĂ€ckligt och i tid för Des Moines.Â
TyvÀrr blev det inte sÄ.
Vi var nere vid sjön pÄ lördagskvÀllen för ett sista simpass och ett par starter. FÄ lite bra kÀnsla i kroppen och gÄ igenom de dÀr sista rutinerna dan före tÀvling.
I det att jag sprang ut i vattnet för att testa starten insĂ„g jag att det var kört -hur mycket huvudet Ă€n ville skulle det inte gĂ„ att springa 10km med den foten pĂ„följande morgon.Â
SÄ det vara bara att lÀmna tillbaka chipet och axla besvikelsen.
HÀmta en ispÄse och lÄta Rubin grÀva tummarna i hÀlen.
PĂ„ tĂ€vlingsmorgonen blev det istĂ€llet ett hĂ„rt cykelpass ute bland Iowas majsfĂ€lt. Ett tretimmars pass med en total intervall tid pĂ„ 60min pĂ„ och över tröskel frigjorde en del av frustrationen – men dĂ€mpade knappast besvikelsen.
Det jag saknar allra mest just nu Ă€r förtroendet för min kropp. Att gĂ„ omkring och fundera pĂ„ om saker ska hĂ„lla och att hela tiden balansera pĂ„ en vĂ€ldigt tunn lina Ă€r svĂ„rt för huvudet.Â
Fokus vilar fortfarande pĂ„ VM i Las Vegas – och hoppet finns att foten skall ha hunnit reparera sig sjĂ€lvt tillrĂ€ckligt fram till dess.
Om det gĂ„r – vet ej.Â
Men jag Ă€r optimistiskt lagd sĂ„ jag hoppas pĂ„ ett mindre mirakel lagom till pĂ„ söndag.Â
