Näst bästa alternativet till EM visade sig finnas endast en bilresas iväg. 

En kombination av cykeltävling, fäbod och midsommarfirande är svårlaget. 

Sverige när det är som finast – träning när det är som bäst (alltså med nummerlapp).

En tidig start på fredagen, 100km snabbåkning i Mora trakterna och sen upp till fäboden för sill och jordgubbar.

Mentalt var det bra för mig att få fokusera på något annat. Likt cykelcross SM så är det lite obekvämt och inte riktigt hemmaplan att tävla på enbart cykel. Även om landsvägscykel ligger klart närmare det vi gör på VM Serien.

Jag jagar fortfarande tryck och fart i benen och behöver stressa på kroppen ordentligt i samtliga grenar.

Tyvärr blev fredagen inte riktigt vad jag hade hoppats på. Loppet inleddes lugnt och även med Gesunda berget efter 4km var det ingen som ville köra på. Lite halvhjärtade utbrytningsförsök som hämtades upp och däremellan nästan promenad fart på cyklandet. Lite innan halvvägs gick två tjejer loss och då de två stora lagen i klungan hade var sin tjej med i den dog tävlingen helt.

Det kändes mest som årets mest organiserade distanspass. Jag försökte att komma loss ett par tre gånger men det var ingen som var sugen på att släppa iväg mig. Och då alla var ganska pigga tack vare den låga farten var det svårt att få till något som riktigt kunde dra ut klungan.

Benen kändes egentligen väldigt bra och jag hade ganska mycket cykel i mig. Tyvärr har jag däremot inte så bra snäpp i benen och det tar ett tag för mig att komma upp i fart. Allt tröskeltränande för 70,3 distansen i år har gjort nytta – på gott och ont…

Det blev alltså en klungspurt för 3:e platsen, en taskig kurvtagning och en dålig spurt ledde till en 11:e plats.

Lite besviken på den defensiva cyklingen rullade jag av en 25km till medan jag väntade på att herrklungan och Calle skulle gå imål efter sina något maffigare 180km.  Där hade tävlingen dött efter att ett timmertåg kommit emellan ett gäng utbrytare och huvudklungan och avståndet blåsts upp till en 5/6 minuter.

Efter lite traditionsenligt midsommar firande spontan bestämde vi oss för att åka tillbaka ner till Sollerön och följa upp med lördagens GP lopp.

Egentligen är det ju det jag egentligen verkligen behöver inför kommande VM-Series banor som Hamburg och Stockholm. Att kunna hantera igångdrag och bibehålla fart i kurvorna är ju lite nyckeln för att komma av med fräscha ben.

Soldvarvi var en triangel bana på 10 varv, spurtpris vartannat. Som gjutet för en äkta avdammning av de Nordénska benen.

Återigen med lite avvaktande körning inledningsvis. Jag gjorde ett litet ryck på varv tre och försökte få lite lucka. Bra ide då kändes det som, men inte upp för varvningsbacken på varv fyra då Mustonen tryckte på och kom loss. Mina ben var fortfarande lite stumma från att ha kört på och jag kunde inte  mer än se hur hon försvann över krönet. Därefter växlade det mycket med bitvis bra tryck och bitvis väldigt avvaktande. Återigen klungspurt och återigen ett mindre imponerade avslut och en 10:e plats.

Men med ett riktigt bra pass i bagaget.

Både för min cykling rent tekniskt (som behöver putsas på) och för ben/lungor som definitivt fick jobba ganska så ordentligt.

Dala turnén avslutades med thaimat på torget i Rättvik och statoilkaffe i bilen.

Som grädde på ett riktigt bra mos till helg.

Min S-Works Amira trivdes om en ko på grönbete

Lisa, Calle och Crippa (som stod för exemplarisk langning under dagen)

Rehabbar vaden under en liknande skada i Sedona, AZ sommaren 2012

Tyvärr kom det ett bakslag i förra veckan vilket tvingar mig att ställa in helgens EM i Kitzbühel. 

Det var under en tävlingssimulering förra veckan som min vänster vad började kännas lite tight. Det var inte så farligt under själva passet men stelheten ville inte släppa och då det kändes värre dagen efter började varningsklockorna ringa.

Efter en knapp vecka av vila och behandling gjorde jag igår ett ultraljud hos Niklas Norlén på Stockholm Norr Sjukgymnastik.

Han kunde inte se någon muskelbristning eller fascia skada. Däremot ett område som han beskrev som överbelastat och ihopadraget.

De goda nyheterna med detta är att rehab processen skall vara relativt enkel och snabblöst. Däremot kvarstår faktumet att jag fortfarande inte kan springa på den och att genomföra ett bra lopp på EM då inte längre är möjligt.

Istället kommer jag att köra Solleröloppet på fredag och sedan flyga ner till München på måndag morgon där jag fortsätter färden mot Morzine och årets D-squad höghöjdsläger.

I München kommer jag också att plocka upp min nya Skoda som under det sista dygnet körts ner till Kitzbühel av coach Ludde.

Det har har hänt ett tag sedan sista gången jag tävlade i Hyde Park.

Sen den 4:e augusti 2012, platsen och dagen som kom att förändra mitt liv ganska så mycket.

Så vad kan vara mer symboliskt än att just den platsen blir där jag gör comeback in i VM Serien?

Tillbaka in i Darrens Smiths händer och tillbaka in i VM Serien, tillbaka till London.

Det är kanske inte så mycket att sluta cirkeln som att börja en ny.

OS kvalet för Rio 2016 har precis inletts och det är dags att påbörja nästa resa.

Efter lite drygt ett år av skadeproblem kan jag se tillbaka på den sista månaden och länna mig väldigt nöjd. Lägret i Sydafrika blev en bra nystart där kroppen äntligen började samarbeta igen. Timmarna lagda på rehab, återuppbyggnad och oräkneliga behandlingar hos sjukgymnasten föll så sakteliga på plats. Fötterna känns starka och benen tål belastningen från både löp och cykelträning.

Efter att ha känt mig ömtålig och skör länge är det en ren befrielse att kunna träna utan rädsla för att något skall gå sönder eller börja göra ont.

Med en så lång period av bara träning och rehab glömmer man ibland bort vad det är man håller på med. Hela den där biten med att tävla och spruta champagne och få blommor och sådär.

Beslutet togs att det nog var dags för mig att komma ut och damma av tävlingsdräkten.

Tävlingsdräkten och tävlingshuvudet.

Även om kanske inte formen är på topp (tar ju tyvärr lite mer än två veckors av bra löpträning för att komma dit) känns ändå tanken ok och nästan lite lockande.

Jag vet att jag behöver ta tillbaka den där tuffheten och hårdheten som krävs ute på banan. Bli påmind om hur hårda tag det är på simningen, hur snabbt växlingarna går och känslan att springa på trötta ben när lungorna skriker. Oavsett slutresultat så är det en process i sig jag behöver gå igenom. När sen benen börjar svara på träningen och jag har kapacitet att utmana till de lite mer exklusiva placeringarna har jag fått rutin på detaljerna igen.

I ett mail från coach Darren igår stod det “No pressure on you this weekend because it is ‘just nice to be back having a bash in a place i know well’”

Det är en rätt skön inställning att ta med sig in i ett race.

Så trots att jag inte har några 16 minuters ben med mig i bagaget känns det ändå rätt kul att få tävla. At få toppa formen lite och se det som ett led mot en ganska rolig andra hälft av säsongen.

För jag börjar känna igen min kropp igen, jag har fått små smakprov av hur det känns när allting funkar och jag har blivit påmind om att jag nog faktiskt kan springa (om jag bara får träna lite).

Det har till och med infunnit sig en känsla av att jag nog skulle kunna springa ganska så fort igen om inte en alltför lång framtid.