SÀsongdebuten i Abu Dhabi och allt det dÀr man aldrig ser pÄ tv
March 9th, 2015 av Lisa
Det var en sĂ„n dĂ€r tĂ€vling man drömmer om.Â
Mardrömmer om.Â
Och vaknar kallsvettig och Àr rÀtt nöjd med att försÀkra sig om att man fortfarande Àr kvar hemma i sÀngen och det inte var pÄ riktigt.
Det hela började pĂ„ Nya Zeeland nĂ€r jag nĂ„gra dagar innan avresa insĂ„g att mitt pass som gĂ„r ut i augusti inte uppfyller kravet om att vara giltigt 6 mĂ„nader efter ankomst. Eftersom det inte finns nĂ„gon ambassad pĂ„ Nya Zeeland och ett temporĂ€rt pass inte heller verkade funka för att komma in i UAE var det inte sĂ„ mycket att spela pĂ„. Enligt en trĂ„d jag hittade pĂ„ resguiden.se sĂ„ verkade det dĂ€remot som att en giltighetstid pĂ„ 3mĂ„nader var ok för en vistelse mindre Ă€n 30 dagar. BAM. Satte hoppet pĂ„ det och höll tummarna att jag inte kastat 13 000 spĂ€nn i sjön och slösat bort 14hr i en flygsĂ€te i onödanâŠ
14 timmar Àr en ganska lÄng tid i ett och samma sÀte (43E) pÄ ett fullsatt flygplan. Jag kunde konstatera att det kÀnns lÀngre Àn sÄ nÀr inte ljudfunktionen till inflightentertainment systemet funkar. Kabinpersonalen gav upp efter tre omstarts försök och jag fick förlita mig pÄ tidningarna de erbjöd mig istÀllet (business insider, arabiska nyheter och allehanda fördjupmingsmagasing rörande ekonomin och handeln i omrÄdet).
Lite nervöst var det vid landingen Abu Dhabi, klockan var strax för midnatt. Restiden hade dÄ ackumulerats till 3+14 timmar i flygsÀte plus 4timmars vÀntan i Sydney. Det kÀndes som att det var vÀldigt lÀngesedan jag lÀmnat flygplatshotellet i Auckland tidigare samma dag.
Men passet fungerade och jag fick min stĂ€mpel.Â
Att cykeln inte dök upp lÀndes inte sÄ jobbigt utan tvÀrtom var det skönt att kunna hoppa in i en taxi och Äka direkt till hotellet utan att krÄngla med ett stort extra bagage. En kÀnsla jag senare skulle fÄ Ängra.
Första kallduschen kom pĂ„ morgonen nĂ€r jag insĂ„g att hotellet inte lĂ„g dĂ€r jag trodde att det skulle ligga. Kartan pĂ„ hotels.comâs boknings sida visade en helt annan position Ă€n hotellets verkliga adress, vilket var lite av tillkrĂ„nglande omstĂ€ndighet. Jag hade nĂ€mligen bokat just det hotellet för att det verkade ligga relativt nĂ€ra tĂ€vlingsplatsen och cykelbanan. IstĂ€llet befann jag mig downtown mitt i trafikkaos och en halvtimmes taxi resa bort till Abu Dhabi match and Sailing Club. Hmm, hur hamnade jag hĂ€r liksom? Men vad gör man. Bara att gilla lĂ€get, skriva ett argt email och sen försöka stryka det ur problemboken.
Hotellet var dÀremot vÀldigt trevlig och jag lyckades flörta till mig en uppgradering till ett delux rum. I Àkta arabisk 1700tals dekorering och med överflöd av guldemalj, pompösa stolar och kristallkronor. Servicen var top notch och jag fick vÀldigt god hjÀlp med att ringa och efterlysa min cykel dagen efter. Den borde vÀl ha dykt upp vid det hÀr laget?
Nej det hade den inte. Ingen visste riktigt var den var, men fröken skulle inte oroa sig. De jobbade pÄ det.
Cykeln dök inte upp pÄ onsdagen.
Inte pÄ torsdagen heller.
Och adrenalin nivÄn började sakta stiga i taket.
Banvisning pÄ fredagen hade varit bra att vara med pÄ⊠Och att ha en cykel att tÀvla pÄ pÄ lördagen hade varit Ànnu mer optimalt.
Tack och lov fanns Specialized pĂ„ plats och efter lite efterforskningar hade man hittat en tarmac storlek 52 i Dubai. Den skulle finnas pĂ„ plats vid tĂ€vlingsplatsen till pĂ„ fredag morgon. Calle fick sista minuten telefonsamtal med instruktioner om att packa ner ett par extra skor, pedaler och en hjĂ€lm – och dök upp pĂ„ kvĂ€llen med bestĂ€llningen.
Ett facebook meddelande frĂ„n trĂ€ningskompis Cameron berĂ€ttade att han sett min cykelvĂ€ska i Sydney. Bland âlost luggageâ. Vilket resulterade i ytterligare nĂ„gra arga telefonsamtal till Ethiad⊠Mitt namn Ă€r sĂ€kert rödlistat hos Ethiads bagage kontor vid det hĂ€r laget..
Med lĂ„nad cykel och Calles leverans pĂ„ plats kunde jag kolla banan och fĂ„ en chans att röra pĂ„ cykelbenen lite. Det var ett tag sedan mĂ„ndagen dĂ„ jag senast haft möjlighet att sitta i sadeln. Det var vĂ€l vĂ€rt eftersom banan var teknisk och hade en del svĂ€ngar som krĂ€vde en lite noggrannare inspektion. Calle sĂ„g orolig ut dĂ„ han inte kĂ€nner mig som en âvĂ€ldigt duktig tjej pĂ„ att svĂ€nga med cykelâ. Jag har ju haft mina utmaningar med cykelcrossen och brukar inte riktigt hĂ€nga med pĂ„ hjul nĂ€r det blir tekniskt. SpĂ„rval brukar vara en stĂ€ndigt Ă„terkommande samtalspunkt⊠SĂ€llan till min fördel. Det skulle senare visa sig att Calles standard Ă€r satt lite högre Ă€n vad genomsnitts tjejen pĂ„ VM Serien har som standard. Vilket visade sig vara vĂ€ldigt gynnsamt för min del.
Jag tror att vi ska fortsÀtta prata spÄrval Àven i framtiden.
Kvar bland orosmolnen fanns nu bara min ömmande hĂ€lsena.Â
Ett problem som uppstÄtt veckan efter sista tÀvlingen i Takapuna. En lite inflammerad sena och enbart pass pÄ crosstrainern sen dess. Fortfarande ovisst om det skulle hÄlla att tÀvla pÄ.
âWe dont travel that far not to race to full potentialâ sa ett mail frĂ„n Darren.
Absolut. Sant coach. HĂ„ller med.
Bort med de negativa tankarna och ovissheten och full fokus pÄ tÀvlingen, den hyfsade simformen och hungern för att komma ut pÄ VM Series banan igen.
PĂ„ lördagsmorgonen blev det frukost pĂ„ rummet följt av ett lĂ€tt crosstrainer/sim pass uppe pĂ„ hotellets anlĂ€ggning. Sen kom telefonsamtalet jag vĂ€ntat pĂ„ sen tisdagen – min cykel var hĂ€r.
Calle gick ner och skruvade ihop den medan jag packade tĂ€vlingsvĂ€skan och satte nummer 50 pĂ„ armarna. Sen rullade vi tillsammans ner till tĂ€vlinsgplatsen – redo för dagens utmaning.
NÀr man vÀl kommer dit Àr det som en oljad kedja som bara rullar pÄ. Tidsscheman som funkar, rutiner som sitter och en miljö som kÀnns igen. ITU Àr vÀldigt duktiga med sina VM-Series arrangemang och det Àr roliga tÀvlingar att vara med pÄ. Insimmet kÀndes bra och det skulle bli spÀnnande att se vad som fanns i kroppen.
En tjuvstart gjorde starten lite orolig men jag fick tack vare just det en vÀldigt bra resa till första bojen. Tjejerna till vÀnster om mig hade tagit steget fram innan signalen och sedan backat tillbaka sÄ nÀr signalen vÀl gick var det i bakÄtrörelse och jag fick nÀstan fritt spelrum direkt. LÄg helt sjÀlv ett tag och sÄg att jag simmade jÀmt med tÀten och de högst seedade lÀngst bort till vÀnster. Precis innan bojen kom en liten klunga frÄn höger med supersimmarna Hall och Routerier. Jag fick ytterlinje och tappade lite distans runt bojarna men inte mer Àn att jag hade bra kontakt, och framför allt utan att behöva slÄss och fightas i processen. Routerier visade sig vara i grym simform och drog ut fÀltet till en lÄng rad pÄ vÀgen tillbaka. Det kÀndes som en acceleration och jag var plötsligt under ganska mycket press. En lucka hade öppnats precis framför och varken jag eller tjejen bredvid kunde förmÄ att simma upp och tÀppa till. Med vetskap om hur viktig varje sekund var var det bara att bita ihop och försöka minimera luckan framÄt.
Jag kom upp som 18:e och hade fortfarande ledarna inom sikte ut pĂ„ cykeln. En lĂ„ng raka och motvind gav smĂ„ grupper som lĂ„g och försökte jaga ikapp. Flora Duffy kom förbi och eftersom jag kĂ€nner Flora och vet hur stark hon Ă€r pĂ„ cykeln var det bara att hoppa pĂ„ hjul och sen hjĂ€lpas Ă„t att dra ikapp första klungan.Â
I slutet pÄ första varvet var lÀget under kontroll och vi var ikapp.
Det visade sig kombinationen av vĂ„ra cykelben och förmĂ„ga att svĂ€nga lite bĂ€ttre Ă€n huvuddelen av de andra tjejerna skulle ge oss en chans att sĂ€tta fĂ€rg pĂ„ loppet. I slutet pĂ„ andra varvet gick vi loss genom en teknisk del och fick Rosie Hall med oss. PĂ„ en sprint finns det inte sĂ„ mycket att be om – det Ă€r bara att gasa. VĂ„r trio blev till fem i slutet pĂ„ varvet dĂ„ D-squad kombis Lindsey Jerdonek och Katie Zafares kom ikapp. Gruppen efter oss hade splittrats upp och mĂ„nga av tjejerna hade tappat ner till nĂ€sta jagande klunga. WOW. Det hĂ€r var ju kul ju.
PĂ„ sista varvet hade vi tappat Rosie och Katie ocksĂ„ och hade en lucka pĂ„ dryga 50 sekunder till jagande klunga. Först in – först ut ur vĂ€xlingen och det var dags att se vad hĂ€lsenan tyckte om att springa de kommande 5km.Â
Det gĂ„r inte att sticka under stolen med att det var en dĂ„lig löpning. Har man inte löptrĂ€nat pĂ„ 3 veckor bĂ„de kĂ€nns det – och ser stolpigt ut. Under andra varvet ömmade den ganska rejĂ€lt, men visste att jag sprang för poĂ€ng. Hade jag kommit sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt kunde jag lika gĂ€rna slutföra.
Det blev en 20:e plats (trodde vi) som senare justerades till en 21:a plats i resultaten.Â
En stark simning, en sjukt bra cykling – och en löpning som förhoppningsvis kommer att komma sĂ„ smĂ„ningom.
Calle var nöjd med spĂ„rvalen (âŠ) och Specialized med att jag fĂ„tt min egen cykel i tid.
Nu vÀntar en ny och förhoppningsvis smidigare resa till Australiensiska Gold Coast och ett nytt lÀger med Darren och D-Squad.
Om allt gĂ„r som det ska blir nĂ€sta tĂ€vling VM Serien i Auckland om tre veckor.Â
