Det var en helt fantastisk helg för mig i Baku. 

Tanken var en rejäl genomkörare och se vad som fanns i kroppen efter de tre första veckorna uppe i Avoriaz. Det fanns inga förväntningar eller höga målsättningar gällande resultatet – bara utförandet i sig som var viktigt.

Och det blev ett nästintill prickfritt utförande där jag verkligen fick ut och kunde använda just det som fanns i kroppen. En väldigt stabil och bra simning (där jag precis missade de två tjejerna som gick loss) följt av en bra växling – och en riktigt stark första kilometer på cykeln. Om man tittar tillbaka så var det lite just där medaljchansen skapades för mig. Hade jag varit lite segare och de andra tjejerna täppt till bakifrån hade händelseutvecklingen sedan varit helt annorlunda.

Istället kom jag ensam ikapp Rachel Klamer och ryskan Abrosimova och satte fart på det som blev utbrytningen. Vi tappade ryskan ganska direkt men jag manade på Rachel att fortsätta jobba. Med lite flyt och dåligt samarbete från andra klungan skulle det vara möjligt att kanske kunna hålla.

Halvvägs in på första varvet såg vi att Nicola Spirig hade stuckit från andra klungan och jagade för fulla muggar. Fantastiskt!

Att ha Nicola jagande bakom sig är inget roligt – att ha henne med sig som drivkraft klart bättre. Jag visste att Rachel inte riktigt skulle orka att trycka på hela vägen och med bara oss två hade det nog varit svårt att hålla undan. Men nu när fältets starkaste cyklister satt tillsammans istället skulle vi på riktigt kunna få en ganska bra lucka till resten.

Och vilken lucka vi fick. 

Coacherna längs med varvet rapporterade ständigt in tidsskillnaden och avståndet växte stadigt. Vi kunde gå runt och ta jämna förningar, hålla bra fart genom kurvor och hinna med att dricka och äta lite under tiden. In i T2 hade vi 2,5 min (!). Jag hade suttit och räknat lite i huvudet innan dess, hur mycket skulle jag behöva för att hålla undan och ta en medalj..?

Löpningen har ju kommit igång – men är långt ifrån i nivån jag skulle behöva och vill ha. Jämn pacing och rytm skulle bli nyckeln för mig att kanske kunna hålla mig inom pallplatsen.

Första 500 metrarna var hemska. Ryggen halvkrampade och jag kom aldrig riktigt “över benen” utan sprang som bakom mig själv. Jag använde den inledande backen till att hitta rytm och få till formen, sen när Rachel kom upp mig bakifrån tog jag rygg och kom ur vinden. Skillnaden var ganska stor och jag insåg att om jag skulle kunna hålla hennes rygg minst ett varv till – skulle det vara värt att ta i lite mer än jag skulle vilja även på de mindre blåsiga och plattare sektionerna.

Jag bet mig kvar, och efterhand kändes det faktiskt lite bättre. Varv två var lite mer rytmisk och jag började känna igen löpningen lite mer. Ut på varv tre visste jag att jag skulle hänga mig kvar, frågan var bara om jag hade något i benen för den avslutande (och avgörande) farthöjningen..? Efter att ha tittat på filmen från loppet ser sista varvet klart bäst ut löpmässigt, och jag hade nog kunnat fortsätta i samma fart nåt varv till. Tyvärr fanns det ingen mer växel utan gummibandet sträcktes rejält in mot målområdet och väl på blåa mattan var jag ett par sekunder efter. Jag drog igång det som fanns i kroppen i hopp om att Rachel kanske skulle stumna, men det räckte inte riktigt till. Så det blev ett Brons.

MEN EN BRONSMEDALJ på EUROPEAN GAMES!

Det är längesedan jag känt mig så stolt och glad. 

Inte så mycket för själva loppet, utan för de sista två åren när det bara varit slit och skador och motvind. Jag har försökt intala mig själv att det kommer släppa, det kommer bli bättre. Men när det gång på gång bara blir bakslag har det varit svårt att se det hända.

Men så plötsligt står man här. Med flaggan hissad över läktaren och en tung mästerskapsmedalj runt halsen.

Och då är det banne mig värt allt slit, alla tårar och oräkneliga timmar på sjukgymnastbänken.

Då var nästan de tre första veckorna på höghöjd i Avoriaz avklarade.

Vädret följde med formen och snön byttes mot alpsommar i takt med att pulsen sjönk och träningen gick lättare.

Tre veckor med Darren och gruppen som sällskap. Inga avbrott eller ovälkomna skador – bara goda dagsverken rakt igenom.

Jag vet ju att det är det som är grunden till kommande form, att få lägga in de där dagarna i banken. Det är den kontinuiteten som har saknats ganska länge nu i mitt liv. Att ha physio Sam på plats på i princip varje pass gör allting lättare. Att hela tiden kunna justera och behandla det som kärvar, vänligt men bestämt visa kroppen i rätt riktning.

Det börjar kännas bättre, och även om jag att vägen tillbaka till 2012 form är ganska så lång så känns det ärligen som att jag är på väg dit. Att träna med tjejerna ger hela tiden väldigt ärlig feedback och nivån på vad som krävs är hela tiden närvarande. Det ger självförtroende inom vissa områden – och en påminnelse om vad som krävs på annat. I like.

Det är tydligt – och enkelt.

Träningen har varit varierad med både hög intensitet och lite längre bas-byggar dagar.

Calle kom upp för en vecka sedan och har sett till att drilla oss i lite cykelteknik och kurvtagning. Tyvärr ingen av oss som cyklar på bakhjulet ännu (även om det givetvis är det ultimata målet…). På tisdag flyger vi bägge tillbaka till Stockholm innan jag på onsdag åker jag vidare till Azerbaijan för att joina resten av SOK truppen på plats i Baku.

Efter tre veckor här uppe ska det bli trevligt med ett miljöombyte och en möjlighet att få fräscha till kroppen och benen lite.

Det var ju inte alls så här det skulle gått. 

Förhoppningen var att åka till Yokohama och få känsla för att tävla och en möjlighet att samla ihop lite poäng.

All träning hade pekat på att sim och cykel formen satt där den skulle. Den hade inte varit dålig innan (resultaten i både Abu Dhabi och Auckland gav ju väldigt positiva besked) – och om någonting borde den ha blivit ännu lite vassare.

Rehab fasen hade gått relativt smärtfritt och sakta men säkert hade löpningen återintroducerats i programmet. Visst jag var väldigt “undertränad” och långt från i slag att ta mig an någon form av topp placering. Men om scenariot gick i mina händer skulle det finnas möjlighet plocka en del poäng även med sämre löpning.

Dessa förhoppningar grusades tidigt i loppet då jag någonstans halvvägs mot första bojen fick ett slag mot huvudet.

Ett ganska rejält sådant.

Jag blev yr och fick svårt att greppa situationen och förstå vad jag skulle göra. Kroppen lydde inte riktigt och huvudet funkade inte som det skulle. På någotvis lyckades jag komma upp i slutet av andra klungan, men med vad Darren beskrev som “historiens sämsta växling”  hann jag inte med den ut. Istället stod jag vid min cykel och försökte förstå hur jag skulle få av mig våtdräkten.

Jag tog mig igenom cykelmomentet men det var långt ifrån Lisan som härjade runt i Auckland och Abu Dhabi. Jag jade svårt att hålla hjul, missade svängar och det med ben som inte ville cykla alls. När vi väl kom tillbaka in i växlingsområdet tog det slut, benen bar mig liksom inte och jag vinglade runt lite innan jag tillslut kraschade in i kravallstaketet.

Oavsett hur mycket man vill – så går det inte alltid.

Man kan försöka vara filosofisk och ta det som en erfarenhet – men inuti mig skriker det bara efter att få lov att känna mig stark, ha kontroll och vara med i tävlandet igen. Det var tungt och väldigt besviket som jag kom tillbaka till hotellrummet igen. Men det finns inte så många andra alternativ än att bita ihop och fortsätta.

Det finns en plan och nya möjligheter. Jag jobbar (minst) lika hårt nu som i flytet 2012 – och nånstans måste det vända. Darren verkar positiv och de kommande tre veckorna här uppe i Avoriaz kommer att bli guld för både själ och kropp.

Bra träning under översyn av Coach Darren och med daglig support med rehab och massage kan inte bli annat än bra.