Ibland Ă€r det det bĂ€sta som finns att fĂ„Â ha idrott som sitt jobb.Â
Andra dagar Ă€r det nog ett av de vĂ€sta jobben man kan ha…
Om man lÀgger ihop de tÄrar som har grÄtits pÄ grund av att kroppen vÀgrar samarbeta eller gÄtt sönder pÄ nÄgot vis skulle jag nog snart ha tillrÀckligt för att fylla en 25m bassÀng.
Jag vet sjÀlv hur jag tidigare tittade pÄ fd vÀrldsmÀstare och olympisk medaljörer och undrade vad de höll pÄ med nÀr de inte lÀngre presterade. Det Àr ju inte direkt sÄ att de inte vet hur man ska göra, eller vad som krÀvs, eller Àr rÀdda för att göra jobbet? SÄ vad Àr problemet? Emma Snowsill höll pÄ med sin comeback lÀnge efter OS i Peking men blev aldrig lika bra, Fernandes har inte setts till pÄ en tÀvlingsbana.
SjÀlv sitter jag hÀr nu och sliter med en kropp som pÄ ena eller andra viset hittar pÄ sÀtt att trilskas.
Det spenderas mer tid i gymmet för rehab, mer tid tillsammans med physion och pĂ„ bĂ€nken, mer tid med allehanda smĂ„ gummiband och bollar och vickandes pĂ„ tĂ„rna framför soffan – och lika mycket tid med pulsbandet pĂ„ som tidigare. Trots det Ă€r resultaten lĂ„ngt frĂ„n 2012’s guldĂ„r, eller de stabila 2009-11.
I fjol var jag nÀra, riktigt riktigt nÀra form och tÀvlingar och potentiella poÀng. Men en stress respons i foten tvingade mig att dra ur pluggen och stÀnga ner för sÀsongen.
De missade poĂ€ngen satte press pĂ„ att tĂ€vla tidigt 2015 och jag Ă„kte ner till Nya Zealand för att samla poĂ€ng. TvĂ„ tĂ€vlingar och tvĂ„ pallplatser, sen en hĂ€lsena som inte ville vara med lĂ€ngre. Gjorde att jag underpresterade i Abu Dhabi och missade Auckland. Kom tillbaka precis i tid för Yokohama dĂ€r jag fick en smĂ€ll pĂ„ huvudet i simning och bröt med en mindre hjĂ€rnskakning. Sen Baku som bröt mönstret och leendet fick komma fram. Följt av Istanbul, vinst. Trenden var pĂ„ vĂ€g att vĂ€nda och stĂ€mningen var optimistisk. Passen blev bĂ€ttre och bĂ€ttre och löpformen började sĂ„ sakteliga komma tillbaka. Men sen pĂ„ EM i Geneve blev det kramp i vaden sista kilometern vilket gav en mini bristning i muskeln. TĂ„lamod – vĂ€nta lĂ€ka.
Jag Äkte till Rio för att se och lÀra samt provköra banan. Valde att inte tÀvla dÄ det kÀndes för riskabelt för vaden. Det var klokare (och viktigare) att fÄ till ett trÀningsblock innan Stockholm jmf med risken att tÀvla (och kanske dra sönder den). StÀllde Àven kommande VÀrldskupp i Ungern av samma anledning.
Lika taggad pĂ„ att vara hemma och ha en lĂ€ngre trĂ€ningsperiod framför mig – lika besviken och ledsen blev jag morgonen efter jag kom hem dĂ„ jag vaknade med en ganska rejĂ€l infektion och ögoninflammation.
Ingen trĂ€ning, antibiotika, sofflĂ€ge…Â
Och en klocka som stÀndigt tickar och pÄminner om varje pass jag missar. Och varje dag nÀrmare nÀsta tÀvling jag kommer.
StockholmstÀvlingen runt hörnet som jag sÄ vÀldigt gÀrna hade velat köra bra pÄ.
Idrotten kan alltsĂ„ vara vĂ€rldens bĂ€sta. Man fĂ„r blommor, skumpa, ryggdunk och Ă€lskar sitt liv. Se bara pĂ„ Jennie Johansson efter VM-guldet.  Jag kan sĂ€tta en femma pĂ„ att hon trivs med det hon gör… Men det kan ocksĂ„ vara en mörk plats fyllt av frustration, maktlöshet, press och en stĂ€ndigt tickande klocka.
Om inte OM hade funnits hade lÀget alltid varit bÀttre. DÄ hade jag haft mer poÀng, en OS kvalplats och en löpform nÀstan tillbaka dÀr den varit. SmÄ detaljer hade kanske gjort att vÄgskÄlen tippat över Ät andra hÄllet och lÀget varit annorlunda.
Nu Àr det Stockholm nÀsta helg och jag försöker övertala kroppen om att bli nöjd och glad och lÄta mig göra jobbet som krÀvs fram till dess.
Under tiden jobbar jag undan alla gamla kvitton, bakar bröd, flyttar pĂ„ saker och Ă€r hemma och irriterar fok i min omgivning bĂ€st jag kan… Ibland kanske man mĂ„ste göra det ocksĂ„.
Jag Àr fortfarande övertygad att men lite mer marginaler pÄ rÀtt sida sÄ ska de dÀr OS poÀngen börja trilla in, och frustrationen över kroppen sakta slÀppa taget.
