Bild: Etienne van Rensburg

Det har varit en väldigt intensiv period sista halvåret. 

Antalet kilometrar flugna vill jag knappt tänka på (om någon vet ett smidigt sätt att räkna ut detta så låt mig veta 🙂 ) Att sitta sovandes i ekomiklass är lite av en konst jag håller på att förfina. Garderoben består av ca 10kg kläder där ca 70% är lycra och har någon slags träningsfunktion. Allt har sin givna och inarbetade plats, påsen med elekroniksladdar, energibaren, cykelstrumporna, pulsbanden. Så att få komma hem till ett sommarsverige och faktiskt få packa upp den där väskan är en lyx och ynnest jag har längtat efter ett tag. Jag älskar att tävla och resa – men det är kombinationen och balansen av det där andra som är essentiellt.

Att vara på läger med D-Squad och coach Darren är intensivt. 

Det handlar om detaljer, hårt arbete och att försöka nå dit man förut inte riktigt har varit. Mina träningskompisar är likt ett gäng arbetskamrater, men man går sida vid sida ni det att vi blir pushade till max. Det går inte att hålla upp en fasad eller hålla ett artigt välputsat avstånd. Man visar det fina, det råa och det fula för varandra varje dag. Vi delar extrema framgångar och hjärtskärande motgångar med frekventa mellanrum. Jag har följt Jodie från att ha sprutat champagne från högsta steget på pallen i Abu Dhabi till att ha missat chansen att representera sitt land på OS. Det gör ont i hjärtat ibland. Jag har sett Mari sakta men säkert jobba sig upp till att stadigt prestera i topp på VM-Series tävlingar och säkra en plats för sig själv i Rio. Jag sprang förbi Julia på banan i Yokohama där hon gråtandes klev av då täten varvat henne och OS-drömmen gick i kras.

OS är inte allt men det är där fokuset legat för vår lilla grupp sista året. 

Tanken på Rio är det som drivit mig och hjälpt mig kämpa igenom de gånger då kroppen inte svarat – och hjälpt mig tömma mig ut och in när Darren bett om det. Det är det som hjälpt mig igenom de tre sista åren när det varit kämpigt med skador och avbrott. Jag ska få ihop det – det ska gå.

Jag lämnade det sent, jag vet.

Det var på håret att jag lyckade skrapa ihop tillräckligt med poäng för att Sverige skulle få sin nationsplats. Jag hann inte i tillräckligt bra form för att prestera en topp 8. Det magiska numret som hade uppfyllt SOK’s kriteriet och gett mig en given plats.

Jag var nära i Abu Dhabi, 10:a och 2 sekunder i från i en spurt.

Men liksom jag erfor i London så handlar sport om marginaler och vikten av att vara på rätt sida av dem.

Just nu känns det som att jag sitter i transit – mellan två flyg.

Jag kan inte göra så mycket mer än att planlöst gå och titta i taxfreen innan nästa plan går.

Oavsett om det går till Rio – eller en för mig ännu okänd destination så är det skönt att vara hemma ett tag. 

Jag samlar energi av att vakna i egen säng, dricka bryggkaffe och träna på hemmaplan.

Om en dryg vecka går bilen med Calle vid ratten och en massa cyklar ner till Morzine för sommarens höghöjdsläger.

Förhoppningsvis skall SOK ha kommit med ett besked innan dess.

Efter två års tävlande stängde den Olympiska kval perioden för triathlon i Yokohama i lördags. 

Två perioder med ett max antal på 15 stycken tävlingar fick räknas.

För mig har jag enbart ett resultat att räkna till den första perioden och var beroende av det här sista året för att samla ihop maximalt med poäng.

Krafttaget började i höstas då jag körde Världscuperna Cozumel, Alanya och Tongyeong i oktober månad. Sedan var det tre månaders träning och uppbyggnad i Sydafrika under vintern innan vi gav oss på nästa fas av tävlingar.  Abu Dhabi WTS inledde första helgen i mars följt av Mooloolaba WC, Gold Coast WC, Cape Town WTS, Cagliari WC och nu sist Yokohama WTS.

Mycket tävlingar, långa resor och fokus på poäng, poäng poäng… 

Totalt har jag varit hemma i Sverige ca tre veckor det sista halvåret, två i november och en nu mellan Cape town och Cagliari. En del i processen och en nödvändighet för att möjliggöra bästa möjliga träning och förberedelser.

Största målet var alltså att samla poäng och säkra en nationsplats till Sverige, i processen hoppades jag på resultat tillräckligt för att få klartecken från SOK. 

En topp 8 på en VM-Series tävling hade säkrat en sådan plats.

I Abu Dhabi var jag 10:a och 2 sekunder från en topp 8. Vi var sex stycken tjejer som spurtade om plats 7 till 12. VM-Series tävling nummer två var Gold Coast, formen var snäppet bättre där men dagen före började jag känna mig dålig och på morgonen var jag väldigt orolig för hur jag ens skulle kunna genomföra loppet. Illamående, hög puls och trötthet – vaknade med 65 i vilopuls på morgonen och fick aldrig riktigt igång kroppen. DNF. Två veckor senare väntade Cape Town där det blev en 12:e plats på en tävling där i princip hela fältet började löpmomentet tillsammans. Det innebar att det bara fanns en chans kvar för en topp 8, men med DNF’en i Gold Coast innebar också att jag var kort på poäng.

Med mig till Yokohama hade jag pojkvän Calle och Osteopat Leon Spiller för support, tillsammans fick vi till några riktigt bra dagar med träning, massage och kände att vi fick koll på läget.

Jag visste att det skulle krävas något ganska speciellt för en absolut topp placering – men förutsättningarna var bra och det fanns absolut ingen anledning till att jag skulle köra dåligt.

Loppet började bra och jag fick stå bredvid träningskompis Mari Rabie på pontonen. Inte bara en snabb höft att simma på utan också nån som inte har intresse av att slåss eller fightas. Det gör helt klart livet lättare. Jag fick ytterlinjen runt bojen och låg ok med vid första varvningen, sen klättrade jag upp lite under fältet under andra varvet. Som alltid är det en skön känsla att sitta säkert i huvudgruppen från början av loppet och hela tiden ha koll på läget. Tyvärr var det en relativt stor grupp från början och ingen som direkt hade intresse av att ta kommandot eller köra på.

Med OS-kval hos amerikanskorna, kanadensiskorna, tyskorna och australienskorna var det det många ”lopp i loppet” och folk satt och passade mest på varandra. En 40 sekunder bakom oss låg en mindre klunga med  en högst motiverad Ashley Gentle i spets – hennes motivation var större än klungans och efter ett par varv hade de kört i kapp och återigen blev det en tävling med hela klungan samlad inför löpmomentet.

Jag var lite nervös inför löpningen, med sista tidens många och långväga tävlingar var det längesedan jag hade fått ett större oavbrutet träningsblock i benen. Som vanligt gick det fort ut ur T2 och fokus låg på att hitta en bra rytm och försöka slappna av i det att man får igång löpbenen. Planen var att vara lite kall och inte dras med alltför mycket då det är lätt att tänja bågen lite för högt och sen få betala för det på sista varven. Efter första varvet hade det etablerats några mindre grupper med lite rörelse fram och tillbaka. Några i spets som blev väldigt trötta och gled bakåt, medan andra jobbade sig förbi och framåt.

Kroppen funkade bra och det fanns en hyfsat bra känsla att springa med, tyvärr fick jag ingen jättefart på benen.

Jag sprang med det som fanns – men jag skulle behövt springa mer och resa/tävla mindre sista månaden för att springa fortare. 

I mål blev det en medioker 22:a plats.

Besviken.

Efter Abu Dhabi och Cape Town vet jag att det finns kapacitet för mer och mina förhoppningar var att leverera mer och bättre än då.

Men resultatet bärgade trots det en OS-plats (nationsplats) så en av uppgifterna för helgen kunde jag bocka av.

Så nu är det upp till SOK att ta beslut huruvida jag får en plats i den svenska OS-truppen.

Jag har ett par veckors lugn framför mig hemma i Stockholm innan det bär av mot årets höghöjdsläger i Morzine.

Dags att njuta av lite svensk försommarträning…

Då var den här – sista tävlingen vars poäng räknas in till den olympiska rankingen och bestämmer platserna på OS. 

Det är en lång process som löper över två år – och två perioder. Poäng från Världscuper och VM-Series tävlingar som ackumuleras, med ett maxantal tävlingar som får räknas till varje period.

Om man som vanligt tävlar på bra och presterar någorlunda under denna perioden är det inga större konstigheter. Om man som jag missar hela första perioden (p.g.a. skadeår) blir det klart svårare. Samtliga mina poäng kommer från den sista perioden, närmare bestämt från oktober i fjol fram till Yokohama imorgon. Två års OS-kval koncentrerat till ett fåtal tävlingar.

Då är det inte mycket som får lov att gå fel – och saker som en 24hr magsjuka innan VM-Serien på Gold Coast är tillräckligt för att läget ska kännas osäkert och inte så självklart.

Men är det inte just detta som är tjusning med sport, tydliga deadlines och resultat? Underbart när man är på rätt sida och frustrerande när man inte riktigt kommer ikapp.

Hela vintern och våren har jag haft känslan att jag börjar närma mig igen. Kroppen fick en väldigt bra uppbyggnad i Sydafrika – sen har en hel del tävlande och väldigt mycket resande gjort den lite mer tävlingstålig. För att bli riktigt snabb behöver jag en träningsperiod till, och lite höghöjd. Men jag är nu tillbaka och springer på riktigt. I Cape Town kunde jag se ledarna under hela loppet, kring mig hade jag tjejer av väldigt bra löpkaliber. Sakta med säkert.

Yokohama är alltså sista loppet som räknas in och resultatet är viktigt. Det handlar om poäng för OS-rankingen samt att visa färg för SOK. Väldigt resultat orienterade mål.

Trots detta handlar det om att simma, cykla och springa så fort jag kan och för mig handlar det om att bocka av små detaljer för att göra detta så bra som möjligt. Loppet är indelat i en massa små delmoment och fokus ligger hela tiden på det jag har att fokusera på just då. Enkelt. Okomplicerat. Och sköter jag det bra lär slutresultatet bli ok det med.

Med mig i Yokohama är pojkvän Calle som står för moraliskt support och övergripande handräckning samt osteopaten Leon Spiller.

Förra året var jag här själv och då var det lite av en mardröms resa. Jag hade fått starten sent (stått på väntelistan), bokat i sista minut och därför tvingats dela upp vistelsen på två olika hotel, väskan kom inte förrän efter några dagar och jag hade fått stora problem med ryggen under resan dit. Till på köpet svullnade kroppen upp efter flyget och hela systemet kändes svajigt. Snabbt in i loppet gick det fel då jag fick en spark eller armbåge till huvudet och en mindre hjärnskakning. Bröt efter cyklingen och känd mig totalt miserabel och värdelös.

Så att vara här med Leon och Calle, ha en kropp som känns stark och i form samt en stor lust på att tävla gör att den här tävlingen känns det raka motsatta till fjol. 

Yokohama har traditionellt sett varit väldigt bra för mig med två vinster och en sjätteplats (om man räknar bort fjolårets DNF). Jag satt och tittade igenom tävlingsprogrammet där de hade bilder på loppets alla medaljörer (första loppet kördes 2009), Gwen har tre vinster, jag två och Andrea Hewitt en. Så det är inte så många som fått chans att vinna det här rejset 🙂

Ännu är jag inte i den formen att jag kan springa för vinst – men att OK lopp här borde bocka av de två målen för imorgon. 

Poäng tillräckligt för en startplats i Rio.

Tummen upp från SOK.