muskelbristning

Sista passet på Playitas, tidig morgon, mörkt, väskorna packade och klara. Tänkte bara ge mig ut på ett lugnt och stilla morgonpass för att lufta benen lite innan flyget hem. Lät tankarna vandra och sprang och njöt av att vara tillbaka i träning igen. Och av att kroppen faktiskt börjat kännas både stark och lätt. Det gjorde inte ont någonstans. Istället fanns det mer tryck i benen och större schvung i fötterna. Njutbart.

Men så trasas illusionen. Just efter det att jag passerar det tyska paret på morgon promenad hugger det till lite i vaden. Det blir väldigt stelt väldigt snabbt liksom. Jag stannar och stretchar i väggrenen. Fortsätter. Och känner hur stelheten förvandlas till något som rör sig inne i vaden. Något hände därinne, något gick sönder.

NÃ¥gra telefonsamtal och veckan ändrade karaktär. Ingen resa till Kenya pÃ¥följande dag. Istället var jag tillbaka pÃ¥ Sturup för en korta flygningen upp till Stockholm och SOK’s medicinska team.  En muskelbristning.

Sånt som fotbolls spelare äter till frukost. En vanlig människa vilar bort.

Och jag som trodde att jag haft min beskärda del av skador den här säsongen. Det långdragna och sent diagnostiserade diskbråcket kändes tillräckligt. Men kanske inte skador och sjukdomar är grundade på rättvisa..? Eller är det så att jag får allt nu för att slippa kommande två år..? Kanske kan hoppas på det.

I vilket fall fick jag mig en påminnelse.

FÖRSIKTIGT LISA!

Stressa inte. Skynda långsamt. Få kroppen med dig.