En dålig dag i Gold Coast

Ibland går det inte alls som man tänkt sig. 

Trots en hyfsad känsla veckan innan och ett starkt sug efter att tävla blev det helt fel. 

Dagen innan fick jag en oroväckande känsla i kroppen, trött, hög puls och lätt illamÃ¥ende. Det kom efter kombon träning pÃ¥ simbanan följt av lunch – nÃ¥gonting i det lÃ¥g fel i systemet. Om jag fÃ¥tt i mig nÃ¥t i vattnet eller om det var maten vet jag inte – fel var det oavsett.

Jag släpade mig ut på den nu ganska rutinartade eftermiddagsjoggen, där man brukar få känna på lätta ben och få hålla i handbromsen lite. I fredags var det tunga ben och en puls på 140 trots att jag höll det till en superlugn jogg kring 5:30 fart.

Fel fel fel.

Så här ska det inte kännas. 

Jag hoppades att en natts sömn skulle räcka och att jag skulle vakna och känna mig 100%.

Tyvärr blev det inte så, vilopulsen låg på 60 vilket är dryga 20 slag högre än min vanliga. Illamåendet låg kvar och magen var inte i slag. Ett kort samtal med Darren bestämde att han skulle införskaffa medicin mot illamåendet och vi skulle försöka oss på tävlandet. Illamående tabletter är kanske bra när man sitter på en båt och känner sig sjösjuk, ute på en VM-Series tävling är det inte optimalt. Kände mig snurrig och sömning och det var svårt att få en bra känsla i kroppen under uppvärmningen.

PÃ¥ simningen fick jag en hyfsad start med ganska bra simmerskor runtomkring mig. Tyvärr hamnade vi pÃ¥ den platsen i fältet där tvÃ¥ stycken “V-formationer” tidigt trycktes ihop till en stor grupp. Jag hamnade i mitten av det – och när den anslöt till andra delen av fältet kring första bojen var det trÃ¥ngt och mÃ¥nga som ville simma pÃ¥ samma plats. TvÃ¥ gÃ¥nger hade jag tjejer klättrandes pÃ¥ ryggen och med riktigt fula trix som att dra i baddräktsbanden och ta tag i fotleder. Det sparkades och fäktades och las energi pÃ¥ att hÃ¥lla sig flytande mer än att simma fort i framÃ¥tgÃ¥ende riktning.

Jag hamnade i det som blev andra gruppen upp ut vattnet. I den lÃ¥g samtliga av mina träningskompisar (vi fÃ¥r kanske börja slÃ¥ss mer pÃ¥ träningen…?) och vi var en ganska stor klunga som gav oss ut pÃ¥ cykeln.

Om det var dåligt läge för mig var det långt ifrån optimalt för Jodie, min träningskompis, granne under de senaste fyra månaderna. Med OS-kval här i Gold Coast var det bära eller brista i detta loppet för henne.

Och hon var tvungen att visa att hon var en medaljkandidat Рoch sl̴ Helen Jenkins i processen.

Helen låg i första gruppen och skulle snart bryta sig loss med Andrea Hewitt och Flora Duffy för att i ett tremanna break lägga en hel del tid till det som då var första gruppen.

Jag kände mig orkeslös och hade ingen kraft i benen. Normalt sett är inte cykeln några svårigheter för mig, tvärtom lite av en transport sträcka som man oftast inte får utnyttja till max. I lördags kämpade jag för att ens sitta kvar i gruppen. Jag hände och slängde i bakre delen av gruppen och undrade hur f&%n jag skulle överleva en 10km löpning efter det här.

Trots att en del av tjejerna jobbade h̴rt f̦r att ta sig tillbaka in i loppet tappade vi tid p̴ varje varv. Jag gick ut p̴ l̦pningen men br̦t efter ca 1km. Darren stod och busvisslade i backen och tecknade med en pekfinger ̦ver halsen. Ok Рpoint taken Рdags att sluta f̦r idag.

Besviken och med tårarna brännandes i ögonen drog jag av chipet och tog mig tillbaka till athletes lounge där jag hade väskan med kläder. Därifrån såg jag sen hur Helen sprang vidare till seger och Jodie kämpade förtvivlat för att tillslut sluta på en 12:e plats.

Det var tÃ¥rar och besvikelse blandat med glädje och high 5’s. Jag slutar aldrig förundras över de stora känslor som delar utrymme i detta packade lilla plasttält efter varje lopp.

Fasen också. Det skulle ju blivit en dröse OS poäng till in på kontot. Jag hade ju tänkt bocka av ett gäng jämna tävlingar och stabilt bygga vidare på mina poäng. Jag hatar när kroppen inte samarbetar, oavsett om det är skador eller sjukdom så är det ett hopplöst läge när huvudet vill men kroppen kan inte.

Det bästa med läget just nu är att det bara är två veckor kvar till nästa tävling. I eftermiddag flyger jag tillbaka till Kapstaden för att ladda inför nästa tävling som blir den 24:e april nere vid V&A Waterfront. En sprint den här gången.

Kroppen mÃ¥r bättre (var bara en 24hr släng – tyvärr HELT felt 24 timmar bara…) och jag skall snabbt kunna komma tillbaka in i träning igen. Björn Sverre möter upp pÃ¥ plats och jag har förmÃ¥nen att ha honom med under en hel vecka där nere.

Vi jobbar vidare…