Det är sÃ¥ skönt när allt flyter pÃ¥…eller?

Det där sköna livet när allt bara flyter på, äta/träna/sova/träna/äta/sova igen på repeat. 

Men hur ofta händer det egentligen? 

För en gångs skull (ta i trä) har jag varit besparad av dramatik i träningen. Inga stressfrakturer, onda fötter eller inflammerade senor. Det är skönt att slippa ligga i tårar på sjukgymnastbänken.

Men någonstans ska väl livet jämna ut sig och skapa jämnvikt. För lätt ska det ju inte vara? Eller?

Den här veckan har jag således sett till att jämna ut jämnvikten lite, betalt tillbaka på den fina träningsperioden jag har fått här nere.

Det hela började i mÃ¥ndags när jag kom hem efter morgonträningen. Det var Jodies födelsedag och vi hade varit kvar i stan och ätit frukost efter första passet. Jag kom hem…och det luktade. FRUKTANSVÄRT.

Det första jag fick syn på var soppåsen, och det är ju varmt här nere så det var kanske den som luktade. Ut med sen snabbt, men nej fy fan vad det luktade. Inte en chans att det var soporna.

Kunde det vara hundbajs pÃ¥ skorna…? Eller badrummet…?

Snabba steg in till toaletten – som var översvämmad med bajs.

 

Hela duschen badade i en, ja ni kan tänka er själva, illaluktande sörja. En snabb kik in i Jodies lägenheten bekräftade att hon hade samma problem. Ringde vår hyresevärd som fick tag på en rörmokare och sanerade. Stopp i rören till alla lägenheter och nu är hela bakgårdens innergård uppbruten för att fixa till rören. Men det blev snabbt klart att den lediga eftermiddagen inte skulle spenderas inomhus på hemmaplan. Efter idogt städande från sanerarna och ett eget svabbande med klorin luktade det med badhus än toalett och vi kunde sova gott i egen säng.

PÃ¥ onsdagen sen tränades det ganska hÃ¥rt pÃ¥ förmiddagen (simning följt av tvÃ¥ timmar cykel med en del VO2 max intervaller). Klockan 14 var det massage följt av ett besök hos kiropraktorn vid 15:30. Lagom mör skulle jag bara snabbt inom affären pÃ¥ hemvägen. TvÃ¥ matkassar senare stÃ¥r jag ute pÃ¥ gatan och försöker fÃ¥ igÃ¥ng moppen – som stenvägrar.

Inte ett ljud, inte ett blink. Helt död.

Det hade jag väl kunnat ta om det var en engångsföreteelse. Men det var 4:e jä%&a gången på typ lika många veckor. Skitmoppe. Jodie kom till min räddning då hon var i närheten och plockade hem både mig och mina matkassar bak på hennes scooter.

Jag ringer scooter affären och talar om var den stÃ¥r (vi börjar bli vana vid den proceduren nu efter de tre tidigare tillfällena). Simon lovar att komma och hämta upp den med sin lilla lastbil. Med tanke pÃ¥ hur mÃ¥nga moppe burna studenter det finns i Stellenbosch skulle han nog kunna försörja sig enbart pÃ¥ att hämta upp strejkande mopeder…

Sagt och gjort, nästa morgon ringer han mig och ber mig precisera vart jag lämnade den? Kan han ha missuppfattat mig? För han kunde inte se den. Damn. Vi tar vägen förbi (fortfarande bak på jodies scooter) på väg till poolen, och mycket riktigt. Det finns inte längre någon blå Vuka scooter där jag lämnade den.

 

 

SÃ¥ efter simningen var det bara att knalla bort till polisstationen och göra en rapport. Jag fick min första (och förhoppningsvis sista) erfarenhet av en sydafrikansk polisstation och har nu ett case nummer och en officer vid namn Oliver som ska eftersöka min försvunna scooter…

Så nu hoppas jag att jag ska få gå tillbaka till äta/sova/träna igen, annars måste jag nog reducera träningen lite om jag ska orka hålla på med allt annat runtomkring.

Tanken var väl att det skulle vara lätt och smidigt med träningsläger?

Eller har jag helt missuppfattat det…?

What doesn’t kill you make you stronger

Åtminstone behöver jag inte oroa mig för att moppen inte ska starta längre. Och vem som nu snodde den kommer att bli grymt besviken när han inser vad han fick med sig hem. Tji fick han.