Tillbaka till London

Det har har hänt ett tag sedan sista gången jag tävlade i Hyde Park.

Sen den 4:e augusti 2012, platsen och dagen som kom att förändra mitt liv ganska så mycket.

Så vad kan vara mer symboliskt än att just den platsen blir där jag gör comeback in i VM Serien?

Tillbaka in i Darrens Smiths händer och tillbaka in i VM Serien, tillbaka till London.

Det är kanske inte så mycket att sluta cirkeln som att börja en ny.

OS kvalet för Rio 2016 har precis inletts och det är dags att påbörja nästa resa.

Efter lite drygt ett år av skadeproblem kan jag se tillbaka på den sista månaden och länna mig väldigt nöjd. Lägret i Sydafrika blev en bra nystart där kroppen äntligen började samarbeta igen. Timmarna lagda på rehab, återuppbyggnad och oräkneliga behandlingar hos sjukgymnasten föll så sakteliga på plats. Fötterna känns starka och benen tål belastningen från både löp och cykelträning.

Efter att ha känt mig ömtålig och skör länge är det en ren befrielse att kunna träna utan rädsla för att något skall gå sönder eller börja göra ont.

Med en så lång period av bara träning och rehab glömmer man ibland bort vad det är man håller på med. Hela den där biten med att tävla och spruta champagne och få blommor och sådär.

Beslutet togs att det nog var dags för mig att komma ut och damma av tävlingsdräkten.

Tävlingsdräkten och tävlingshuvudet.

Även om kanske inte formen är på topp (tar ju tyvärr lite mer än två veckors av bra löpträning för att komma dit) känns ändå tanken ok och nästan lite lockande.

Jag vet att jag behöver ta tillbaka den där tuffheten och hårdheten som krävs ute på banan. Bli påmind om hur hårda tag det är på simningen, hur snabbt växlingarna går och känslan att springa på trötta ben när lungorna skriker. Oavsett slutresultat så är det en process i sig jag behöver gå igenom. När sen benen börjar svara på träningen och jag har kapacitet att utmana till de lite mer exklusiva placeringarna har jag fått rutin på detaljerna igen.

I ett mail från coach Darren igår stod det “No pressure on you this weekend because it is ‘just nice to be back having a bash in a place i know well’”

Det är en rätt skön inställning att ta med sig in i ett race.

Så trots att jag inte har några 16 minuters ben med mig i bagaget känns det ändå rätt kul att få tävla. At få toppa formen lite och se det som ett led mot en ganska rolig andra hälft av säsongen.

För jag börjar känna igen min kropp igen, jag har fått små smakprov av hur det känns när allting funkar och jag har blivit påmind om att jag nog faktiskt kan springa (om jag bara får träna lite).

Det har till och med infunnit sig en känsla av att jag nog skulle kunna springa ganska så fort igen om inte en alltför lång framtid.