5 kilometers lopp och syratålighet

En vecka innan min första världskupp vinst i Lorient körde jag Duathlon SM i Malmö. Det var mitt första riktiga Duathlon på olympisk distans och jag insåg nog aldrig riktigt hur tufft det skulle bli. Springa fort gör ont. Både under och efter… På onsdagen hade jag fått instruktioner om ett intervall pass med fyra stycken kilometers repetitioner på tävlingsfart. Efter två försök där min Garmin  envist vägrade gå under 4minuters fart avbröt jag passet och gick hem.

Tårarna brännande i ögonen och med ett emergency call till coachen väntade direkt innanför tröskeln. “Hur ska jag kunna springa fort i Lorient till helgen? Mina ben är ju helt förstörda!”. Darren var däremot lugn och menade på att det absolut inte skulle bli några problem.  Och visst hade han rätt. Benen var inte bara tillbaka utan i otrolig form. Jag sprang iväg från fältet, noterade 33:28 på milen och vann min första världskupp!

Ett rejäl genomkörare en vecka innan större tävling är aldrig fel. Systemet vaknar till liv och kroppen ställer in sig på tuffare tag. Därför tog jag chansen att springa “Canberra Running Festival‘s”  5kilometers lopp igår. Egentligen var det bara ett förlöp till dagens marathon, men för min del kändes distansen betydligt mer lockande. Känslan att dra av sig träningsoverallen och sätta på sig de lätta tävlingskorna är underbar. Och den varar i nästan 3km innan syran riktigt börjar sätta in och ta över upplevelsen…

Jag gick ut friskt men lite konservativt och kunde trycka på bra fram till de sista 800metrarna. Då tvingades jag släppa mitt sällskap (3:an i herrklassen) och ta mig hem på eget bevåg.

Jag och syran, hand i hand…

Det tog ett par kilometer på nedvärmningen innan benen kändes samarbetsvilliga igen. Men med en totalt 12km i bagaget varav 5 var snabba kunde jag ganska nöjt sjunka ner i soffan på kvällen.

Förhoppningsvis pågår det nu processer i benen som skall göra dem ännu lite snabbare till  kommande helg…

6 dagar kvar till Seoul, 2:a deltävlingen i VM-serien….