10 dagar i Davos

Vakna. Kaffe. Bil över Flüela pass för simpass. 1,5timma i bilen tur och retur. Coach säger lång bilfärd till pool innebär mycket simning i pool. Andra frukost. Tennis. Tysk kommentator. Somnar. Mer kaffe. Mer tennis. Förstår fortfarande inte mycket. Cykel. Berg. Uppför nerför. Stretching på golvet i vardagsrummet. Somnar lite. Giro på TV. Fortfarande tysk kommentator. Kaffe. Lungt löppass. Väldigt lugnt = långsamt = trött. Middag. Mer stretching. Förflyttning till säng. Tvätta? imorgon… Somnar.

Första 10 dagarna i Davos är överlevda. Kroppen börjar anpassa sig till höghöjden och bergen. Till den något ändrade rytmen från Canberra. Huvudet njuter av den nya miljön som samtidigt är välbekant från tidigare år.

Madrid kommer allt närmare och om en vecka sitter jag på flyget mot Spanien. Jag hade hoppats att jag skulle ha kryp i kroppen, vara redo för en drabbning med Findlay, Moffat & co.

Men istället letar jag fortfarande efter svar.

Svar på vad som hakat upp sig i vaden. Hur jag skall göra för att bli av med det permanent. Och hur jag skall träna för att på bästa sätt utnyttja de [få] kilometrar jag har.

Samtidigt bollar jag med upplägget av säsongen. I fjol överlevde jag de första tävlingarna lite sådär på grund av ryggproblem. När vi väl fick rätsida på ryggen hade jag sim och cykel styrka samt tillräckligt måna poäng på världsrankningen för att kunna vara med i sammandraget. Vägen därifrån till full gas var inte så lång.

Men det är också en väldigt frustrerande väg att gå. Att rada upp sig på pontonen med hela världselit på plats – och veta att löp träningen ätits upp av sjukgymnasts tider är inte roligt.

Att veta om inte om hade funnits…

Men sakta verkar vi kunna pyssla ihop ledtrådarna och få olika alternativ på hur jag skall komma vidare.

Och optimism finns det fortfarande gott om. Så länge jag kan träna hårt är jag nöjd. Tidigare år har jag gjort stora framsteg under skadeperioder och på lång sikt lägger jag en väldigt värdefull bas.

Men tävlingsmänniskan inombords hade hoppats detta var året då 33 skulle komma upp. En minut eller så av löptiden, en grym fitness och fler medaljer.

Men jag är inte den som är den… än så länge är det bara 2011.

Än så länge finns det gott om tid.

Findlay, Moffat & co. kan få ha lite roligt så länge…